Till vänster en upplyst scen / till höger en kvinna på scen som sjunger
Yalda Abbasi och Darya Dadvad uppträdde

Känslostark men avpolitiserad stämning när Riksteatern arrangerade en konsertkväll till stöd för de folkliga protesterna i Iran på torsdagen.

Tidigt igår morse avrättades Mohsen Shekari av den iranska regimen. Han var 23 år ung och hans brott var att han deltagit i protesterna i Iran och blockerat gatan för regimstyrkorna. När skådespelaren Bahar Pars senare samma dag berättar om hans öde från scenen på Södra teatern i Stockholm brister rösten och hon behöver ta paus.

Det har snart gått tre månader sedan Mahsa Jina Amini mördades och protesterna som nu kallas för den iranska revolutionen tog sin början. Bahar Pars ledde tillsammans med Aida Paridad en stödkonsert under parollen ”Woman, Life, Freedom”, eller ”Jin, Jiyan, Azadi”, som det ursprungligen kurdiska slagordet lyder, som livesändes på torsdagskvällen. 

En lång rad artister avlöser varandra på scenen. Till stor del unga kvinnliga musiker som Natali Noor, Darya Dadvar och Yalda Abbasi, men också Lill Lindfors, Ale Möller tillsammans med Rostam Mirlashari och den kurdiska violinisten Pedram Shahlai. För att nämna några av alla starka framträdanden. Musikaliskt hade programmet kanske tjänat på att vara lite mindre spretigt, men det är inte huvudfokus. Istället handlar det om solidaritet och representation. 

När den kurdiska violinisten Pedram Shahlai uppmanar publiken att ställa sig upp och klappa händerna så gör alla det. Trots att tv-teamet bara en halvtimme tidigare varit tydliga med att ingen får resa sig upp, för då skyms sikten för några av alla de uppriggade kamerorna.

Mellan låtarna intervjuar Aida Paridad politiker och kulturpersoner som Azadeh Rojhan, S, och skådespelaren Bahareh Razekh Ahmadi. Men när liberalen Fredrik Malm ska dra paralleller till Ukraina och betonar det ukrainska folkets rätt till motstånd, då ekar tystnaden kring de kurdiska frihetskämparna och den svenska regeringens Natoförhandlingar. Det känns påtvingat avpolitiserat. Och väldigt synd.

Anna Nygård

Print Friendly, PDF & Email