Järva är så mycket, mer än ett postnummer, mer än rubrikerna. Jag ville alltid flytta från Järva. Inte för att jag hatade platsen, utan för att jag hatade vad den verkade säga om mig.
Så fort någon frågade var jag bodde visste jag nästan redan vad som skulle komma. Ett litet leende. Ett höjt ögonbryn. Ett ”oj”. Eller den klassiska kommentaren:
“Är det inte farligt där?”
Det blev nästan som om mitt postnummer berättade vem jag var innan jag ens hunnit presentera mig själv.
Jag bodde i Järva i ungefär fyra år. Det är inte hela mitt liv, men tillräckligt länge för att förstå hur mycket ett område kan bära på andras föreställningar. För många är Järva inte ett hem. Det är en rubrik. Ett nyhetsinslag. Ett ord de förknippar med kriminalitet, otrygghet och utanförskap.
Jag skämdes ibland över att säga var jag bodde. ”Väster ut” svarade jag alltid. Inte för att jag skämdes över mitt hem, utan för att jag visste att andra redan hade bestämt sig. Det finns alltid ett Järva
Därför ville jag bort.
Jag tänkte att om jag bara flyttade skulle allt bli annorlunda. Att ett nytt postnummer skulle ge mig en ny identitet. Att människor skulle se mig på ett annat sätt. Men när jag väl lämnade Järva, lade allt det bakom mig, insåg jag något som förändrade mitt sätt att tänka.
Det finns alltid ett Järva.
I varje stad verkar det finnas det område som människor pekar ut. Ett område som får bära etiketten ”ghetto”. Om det inte är Akalla eller Husby, så är det Rinkeby, Rosengård, Biskopsgården, Flemingsberg eller något annat.
”Varför valde du att bo just där?” brukar dom fråga.
Samtidigt finns områden som Danderyd eller Söder- och Östermalm som nästan automatiskt förknippas med framgång, trygghet och status.
Det fick mig att inse att problemet kanske aldrig bara handlar om platsen. Det handlar om hur snabbt vi människor dömer varandra. Vi låter ett postnummer bli en beskrivning av en människa. Vi tror att vi vet hur någon är, vad de har varit med om eller vilka drömmar de har, bara för att de råkar bo på en viss adress. Det är märkligt egentligen. Ingen skulle säga att alla människor i Danderyd är likadana. Ändå gör vi ofta precis så med områden som Järva.
Självklart finns det problem i Järva. Att förneka det hjälper ingen. Men problemen är inte hela berättelsen.
Jag trodde att det var platsen som höll mig tillbaka
Järva är också barn som spelar fotboll tills solen går ner. Mammor och pappor som jobbar hårt för sina familjer. Småföretagare, elever som kämpar för höga betyg, grannar som hälsar på varandra och människor från hela världen som tillsammans skapat ett område fullt av språk, kulturer och liv.
Det är den delen som sällan blir en nyhet.
När vi kallar ett område för ”ghetto” glömmer vi att det samtidigt är någons hem. Vi glömmer människor bakom rubrikerna. Vi glömmer att ingen väljer var den föds och att ett postnummer aldrig kan sammanfatta en människas värde.
Jag ville fly Järva för att jag trodde att det var platsen som höll mig tillbaka.
Nu förstår jag att fördomarna bara flyttar vidare. De letar alltid efter ett nytt område att döma, ett nytt postnummer att förknippa med problem.
Kanske det inte är Järva som behöver förändras mest.
Kanske det är sättet vi ser på människor innan vi ens lärt känna dem.
Princess A. Walker.
Under några veckor i sommar har en grupp ungdomar i Järva sommarjobbat hos Rädda barnen genom Stockholms stad. Arbetet har gått ut på att lära sig om demokratiska processer, påverkansarbete och rättigheter. De fick också skriva artiklar för Nyhetsbyrån Järva, och flera gör det under pseudonym.
