Härom dagen skickade en väninna en nyhetsartikel om en skola som har DO-anmälts av sina elever på grund av att eleverna förbjuds att be på skolan. Jag har sedan dess gått omkring med en massa känslor, en del ilska och en hel del sorg.
Artikeln förflyttade mig till Tensta Gymnasium på tidiga 2000-talet. Jag gick andra året på gymnasiet. Jag älskade skolans bönerum. Skolans muslimska elever, vi var nämligen stolta över vårt bönerum. Rummet var en oas för själen i ett hav av materialism och i efterdyningarna av det nystartade ”kriget mot terrorismen” var det vår trygga mittpunkt.
Skolan fick en ny rektor, hon skulle modernisera skolan, förbättra den. Vi förlorade vårt bönerum. Det skulle vara en del renoveringar och såklart blev det i den hörnan som arbetet skulle påbörjas.
Det gick inte att ge ett bönerum till de enda eleverna på skolan som frågade efter ett
Vi bad om ett bönerum, vi fick ett så kallat ekumeniskt rum, ja visst är det ett krångligt ord och ett märkligt förfarande för en enkel förfrågan. Inte ens lärarna förstod sig riktigt på vad det skulle betyda. Men det var viktigt att lära oss vikten av att dela med oss till andra elever som hade andra övertygelser. För det gick nämligen inte att ge ett bönerum till de enda eleverna på skolan som frågade efter ett. Ja, ekumeniskt blev det minsann, ett ganska så trist, sparsamt möblerat, opersonligt och kallt rum för alla elever som enbart användes av muslimer. Vi föredrog att samlas utanför, vid den röda soffan, där var det åtminstone lite mysigare.
Den upplevelsen och många fler kopplade till hur vi muslimska elever behandlades fick mig att många gånger undra över varför den rektorn och några av lärarna sökte sig till vår skola med över 70 procent elever med muslimsk bakgrund. Vad ville de uppnå? Fantiserar de om att vi bara väntar på att räddas från våra meningsfulla liv?
En känsla av att vi inte sågs som fullvärdiga människor
Det var verkligen uppenbart för oss elever, att en del av våra lärare inte tyckte om vår muslimska tro som vi älskade. Flertalet av dem jobbade stenhårt på att få oss att tvivla. Jag är tacksam för dem idag, för de fick mig att lära mig mer om min religion men denna kunskapslystnad kom med ett högt pris. Även om vi lärde oss att bemöta varje lögn och fördom de sade till oss, fyllde det hjärtat med olust, en känsla av att vi inte sågs som fullvärdiga människor, att ingen slog vakt om våra rättigheter, de brydde sig helt enkelt inte om oss och våra hjärtan.
Idag, många år senare, läser jag med fasa om en rektor som i år, 2024, säger att de ”bara får be ensamma, en och en, på toaletten”, om en skolledning som har avbrutit en elevs bön och sagt att hon ”var i vägen”, och jag bara känner hur jag vill släppa lös ett ursinnets vrål. Släppa ut alla år av uppdämt raseri. Kanske låta det lilla flickebarnet Farton få komma till tals.
Jag minns så tydligt känslan att de aldrig uppskattade oss
Jag minns minsann alla de lärare och rektorer som sökte sig till våra skolor för att rädda oss eller rädda Sverige, det var aldrig riktigt klart för mig vilket som var viktigast för dem. Men jag minns så tydligt känslan att de aldrig uppskattade oss, de såg ned på oss och våra föräldrar. De var de bildade som skulle räta ut oss bakåtsträvande. Vad gör det inte med ett barn att dag in och dag ut utstå sådan förringelse? Be på toaletten? Att de inte skäms! Och var är ramaskriet?
Jag läste i artikeln att det är en tredjedel av skolans elever som ber under skoltid, cirka 180 elever. Varför är det givet att muslimska barn och ungdomar ska finna sig i kränkande och odemokratiska beteenden av lärare som ska föregå med gott exempel? Vad hände med toleransen och medmänskligheten? Jag växte upp i ett Sverige som trots den strukturella rasismen hade en öppenhet och uppskattning, respekt för mänskliga rättigheter och välkomnade invandrare. Jag kan inte föreställa mig vilka ymniga sår som finns under ytan hos våra barn som växer upp i ett samhälle som öppet föraktar dem.
Sverige bör behandla muslimska barn bättre än så här
Det kanske blir uppenbart för de flesta varför de muslimska friskolorna startades i första taget. Sverige bör behandla muslimska barn bättre än så här. Muslimska barn behöver skolor och trygga vuxna som ser dem som fullgoda människor, värdefulla och betydelsefulla. Barnen är allas vår framtid!
”Barnen är alltid våra, varenda en av dem, över hela världen; och jag börjar misstänka att den som är oförmögen att inse detta kanske är oförmögen till moral” James Baldwin.
Farton Hashi
