Artisten, låtskrivaren, journalisten och författaren Annika Norlin i ett samtal med Valerie Kyeyune Backström om betydelsen av platsen man skriver om, och om olikheterna med att skriva olika typer av texter.
– Det var mycket större skillnad när jag gick från låttexter till noveller, novell och roman är mer lika, sade Annika Norlin.
Den till brädden fyllda, mycket varma Träfflokalen i Rinkeby folkets hus var platsen för boksamtalet. Annika Norlin började med att berätta hur hon är när hon skriver. Att hon skriver stora mängder text och ibland bara hittar en rad hon gillar, medan det andra gånger kan bli tio sidor.
– Jag är ganska äcklig, för det som gör att jag tycker att något jag skriver är bra, är att jag själv reagerar, skrattar gråter eller så.
Personer, både i mina låttexter och andra texter, är ofta i rörelse på väg någonstans
Vid en skrivarkurs hos Monika Fagerholm, fick hon upp ögonen för hur man kan utgå från en plats snarare än från ett skeende eller en karaktär. Hon menar att det man vet om en plats leder till att personer som hör till platsen har lättare att växa fram.
– Något jag reflekterat över i mitt skrivande är att personer, både i mina låttexter och andra texter, ofta är i rörelse, kanske på väg från storstad till landsbygd, som Emelie i romanen Stacken.
På frågan om det finns ett motsatsförhållande i att känna till en riktig plats och skriva om den, om man måste vara helt sanningsenlig eller om det går att få in fantasin och ändå visa respekt för dem som lever där, svarade Annika Norlin att hon nästan aldrig talar om vilken plats det är hon beskriver, just för att inte såra någon.
När det gäller karaktärerna sade hon att hon är lite besatt av människor och gruppdynamik, det intresserar henne mycket.
– Jag känner för mina karaktärer och tycker om dem, även när de gör hemska saker. Jag måste älska mina karaktärer, det tar så lång tid att skriva en bok, jag måste gilla att umgås mycket och länge med dem jag skriver om. Den jag tycker mest om i Stacken är ju en mördare, men samtidigt en sårbar människa.
Stacken är en kollektivroman, där en liten grupp människor, sju personer, bygger upp ett eget minisamhälle i glesbygden i norra Sverige. Emelie, som kommer från Stockholm, är utbränd och flyr ut i vildmarken och stöter på gruppen som hon först betraktar på avstånd.
– Hon är den trojanska hästen som leder läsaren in i kollektivet.
Den största skillnaden i att skriva musik och skönlitteratur, är framförallt ensamheten i skrivandet jämfört med musikskapandet som oftast är tillsammans med andra. Hon ville skriva något som var logiskt för henne själv
– En annan sak är att i en kort låttext måste det du skriver ha “dragits” genom din egen kropp, det måste på något plan ha varit självupplevt, annars klingar det falskt. I en lång text kan man på ett annat sätt gå in i en karaktär som är helt utanför den egna personen.
Stacken har sålts till 20 länder och fått fina recensioner, till exempel i New York Times. Utöver att hon ville tycka om sina karaktärer och ha kul under skrivandet, ville hon skriva något som var logiskt för henne själv. Hon hade inte en tanke på att den skulle säljas utomlands.
– Jag tänkte att den här boken inte kommer att göra mig rik, den kommer bara att funka i Sverige.
Berättande partier blandas med text lite mer åt poesihållet. Boken har en dramaturgi som drivs av karaktärernas bakgrund snarare än av det som händer dem i nutid och framtid.
– Jag tänkte att den är väldigt svensk, om Norrland, utmattningssyndrom och viljan att leva annorlunda. I en scen kastar Emelie ut sin mobiltelefon i vattnet, men ångrar sig direkt och försöker få tag på den igen, och den scenen verkar läsarna i andra länder också relatera till.
En del av sin inspiration hämtar Annika från ett omfattande TV-tittande.
– Marvelfilmerna har inspirerat mig mycket, karaktärerna i dem har en tydlig styrka och en tydlig svaghet, vilket gör dem intressanta.
I höst släpper hon en bok med sina samlade låttexter, men den kommande romanen hon skriver på nu, vill hon inte berätta något om.
Annika Skarf
