“Jag har mitt hjärta i Rinkeby”

Intervju

Krista Sirviö har berättat om sin uppväxt i Rinkeby och nu har hon fått kontakt med en klasskamrat från den tiden. Susanna Kyriakou, som hette Wiman som flicka, bor sedan 25 år på Cypern.
– Jag har många fina minnen med mina bästa vänner från Rinkeby och den samhörighet vi kände.

 – Mina vänner kom från Pakistan, olika delar av Afrika, eller vilket land som helst. Jag tyckte inte det fanns samma rasism då, så som man hör talas om nu, säger Susanna Kyriakou.

Hon växte upp i Rinkeby med sin mamma, pappa och yngre brodern Stefan. Redan i tidig ålder fick hon känna på vad rädsla är. Hennes uppväxt präglades av pappans alkoholism.

Där stannade vi tills pappa sovit ruset av sig

– Att se sin pappa komma vinglande runt knuten av huset i Kuddbygränd med en systemkasse i handen, innebar oftast att snabbt klä på sig och springa ut. Ibland hade mamma inte busspengar, så Stefan och jag fick gå via Rissne till Sundbyberg där vår mormor bodde. Det var kilometer efter kilometer, ibland mitt i natten. Där stannade vi tills pappa sovit ruset av sig. 

Idag bor Susanna på Cypern sedan 25 år tillbaka, är gift och har tre barn. Sommarsäsongen är i full gång, men nu under corona har det varit stränga restriktioner. Många har fått det kämpigt, men nu har en del öppnat upp sina företag igen. 

Jag har ingen familj i Sverige längre

– Jag har alltid jobbat under sommarsäsongerna, ända sedan barnen var små. Jag har varit ledig halva året och då passat på att åka till Sverige för att träffa familjen i några veckor. Men nu har jag inte varit där sedan min brors begravning. Jag har ingen familj i Sverige längre.

Susannas pappa dog av alkoholism och mamma av hjärtinfarkt. Hon kommer aldrig att glömma då hon fick ett samtal från polisen i Sverige.
– Min enda bror Stefan hade dött i ett misstänkt självmord. Jag fick en chock. Kommer ihåg hur jag gick in i lägenheten där Stefan hade bott. Såg alla påsar och kartonger av piller. Min Stefan hade tydligen legat i soffan och på bordet fanns det tabletter utströdda överallt och spritflaskor. Han hade haft hörlurar på sig och teven på när han dog.

Fortfarande har Susanna mardrömmar om hur Stefans liv såg ut.
– Jag visste inget om hans tablettmissbruk för han pratade aldrig om sitt liv på det viset. Men jag hittade ett papper där jag läste ett utdrag om hans livssituation.

”Stefan har varit i kontakt med oss i kommunen för att han gång på gång blivit nekad vård. Han beskriver att han lever i misär och sagt upp kontakten med vänner och bekanta. Han känner sig trakasserad i sin egen trappuppgång.”

Han hade även hotat att ta livet av sig

– Han hade även hotat att ta livet av sig. Han beskriver att han har skickat 40-50 brev, och att han var missnöjd med sin situation. Allt detta påverkade hans fysiska och psykiska hälsa. Fick även veta att han varit inlagd för fler hjärtinfarkter på grund av alla mediciner. Hjärtat orkade inte pumpa mer, efter år av missbruk.

Susanna visste inget om detta. Men hon visste att han fick diagnosen ADHD och Asperger i tjugoårsåldern. 
 – Det berättade han själv. Han hade alltid varit annorlunda, var väldigt misstänksam och ville vara för sig själv. 

 – Stefan hade under alla dessa år pressat mig på pengar, så nu förstod jag bättre varför. Hans humörsvängningar och att han alltid  hotade att säga upp bekantskapen om jag inte skickade pengar. Så såg vår relation ut i många år.

Susanna föreslog att brodern skulle komma till henne, på Cypern. 
 – Jag är din enda syster och jag hjälper dig att bygga upp ett nytt liv. Fixar jobb och lägenhet till dig, men nej, bara fixa pengar. Jag kände mig utnyttjad.

Den 12 juli 2018 dog brodern. Susanna har inte kommit över hans död än.
 – Jag har ett stort tryck över mitt hjärta, en tyngd som aldrig verkar försvinna. Idag har jag egen familj här på Cypern och jag behöver vara stark. Men jag ska nog söka hjälp om jag fortsätter att känna så här, säger Susanna Kyriakou.

Jag minns att grannarna ringde polisen

– Jag tänker tillbaka på oss, på Stefan och mig, och hur vi fick växa upp i en trasig hemmiljö. Mamma var emot alkohol, men pappa drack varje helg. Jag minns att grannarna ringde polisen, och hur vi hörde dörrar smälla, alla skrik, väldigt hög musik och hur pappa skällde på mamma.

Hennes mamma fick stå ut med mycket, men hon höll ändå familjen samlad.
 – Vi fick ekonomisk hjälp från socialen, men det var det enda. Tror min mamma fick lite stöd med familjerådgivning, men hon ville klara sig själv. 

Jag fick aldrig höra att jag var älskad

Susanna tog studenten på Tensta gymnasium och träffade sin blivande make kort därefter. För henne var det Rinkeby och sedan direkt till Cypern.
 – Ja, jag vet ju inget annat. Jag åkte iväg. Jag älskade ju min familj, men jag fick aldrig höra att jag var älskad, att jag var duktig eller att jag var uppskattad. Jag var ung och förälskad och gifte mig tidigt.

Hon minns fortfarande när familjen kom till Cypern till bröllopet.
– Min far var full redan på flygplatsen och även på min bröllopsdag. Han skämde ut sig och hamnade i fyllecell. Han hade även kastat ut möbler från hotellets balkong.

Susanna tänker tillbaka och funderar om hon gjorde rätt mot sin familj. 
– Gjorde jag rätt som lämnade Stefan med alla sina problem? Han behövde mig, men jag behövde komma bort. Bort från ett hem fullt av alkoholism och bråk. Det var mitt öde. Jag gjorde mitt bästa och det vet jag.

Hennes råd till alla som av olika skäl har det svårt hemma är att söka hjälp.
 – Ja, sök hjälp och kräv att få hjälp. Det är det enda rätta. Kärleken räddade mig, kärleken och alla mina vänner i Rinkeby. Med vännerna kunde jag prata om allting.

Krista Sirviö
Print Friendly, PDF & Email