Jag har sedan länge, som många andra, vant mig vid mikroaggressioner eller rasistiska uttalande i vardagliga sammanhang, men för några månader sedan sa en klasskamrat något som jag inte lyckats släppa.
Det var under en mattelektion, som hade spårat ur och istället blev till en diskussion om vilka tunnelbanelinjer man tyckte var bäst. Jag tjuvlyssnade från min bänk när en tjej erkände något ganska högt. Resten av mina klasskamrater, som alla bor i stan, skrattade och konversationen fortsatte utan någon protest.
Men jag stannade upp, och ärligt talat har jag tänkt mycket på det som hon sa:
– Jag åker aldrig mer än till Solna centrum, för då blir det läskigt.
Varför känns det som att de inte ens vill kalla oss svenskar?
Som Järvabo brukar jag bara himla med ögonen när jag ser nyheter om någon politiker som uttalat sig om invandrare. För jag vet att det inte är verkligheten. Men jag trodde aldrig att vissa, som nästan aldrig satt sin fot i en förort, kunde tro på allt som skrivs. Det är så självklart för mig: att de medier som vill övertyga oss att alla invandrare är gängkriminella och politiker i riksdagen som gapar och skriker om att “göra Sverige svenskt igen” bara vill förmedla ett narrativ om hur vi “borde” vara.
Vi hör om det hela tiden: politiker som kommer till förorten med skyddsväst, nyheter om “främlingsfientlighet” för att det låter bättre än att använda ordet “rasism”, missnöjda personer som tycker att vi inte borde få vifta hemlandets flagga tillsammans med den svenska på studentdagen.
Varför känns det som att de inte ens vill kalla oss för svenskar? För det är vi.
Jag älskar lovkortet och välfärden och Kungsträdgårdens körsbärsträd
Och om man tänker efter är vi oftast mer patriotiska än “riktiga” svenskar. Vi tar inte det Sverige ger sitt folk för givet – och jag vet att jag inte är den enda som visar kärlek för mitt hem, Stockholm. Jag älskar konsten på tunnelbanestationerna, T-centralens dagliga kaos, och jag älskar förortspizza och solnedgångarna från min balkong. Jag älskar yttrandefriheten och regeringsformen, och jag älskar prinsesstårtan och kladdkakans dag ännu mer. Jag älskar röda linjens nya tåg, men saknar även de gamla tågen jag åkte i som liten. Jag älskar lovkortet och välfärden och Kungsträdgårdens körsbärsträd. Och jag älskar skolplikten och prao och feriejobben från Stockholm stad. Jag har så mycket kärlek att ge till det här landet, precis som många andra här i den “läskiga” delen av Stockholm.
Varför vill de inte skriva om det?
Vi älskar ju det här landet, även när det inte känns som att det älskar oss tillbaka. Ibland är det så jävla svårt, men vi gör det ändå. Så mycket älskar vi det här landet, allt från yttrandefriheten till kanelbullarna, att vi inte kommer sluta begära bättre av det för alla
svenskar.
Hannah
Under några veckor i sommar har en grupp ungdomar i Järva sommarjobbat hos Rädda barnen genom Stockholms stad. Arbetet har gått ut på att lära sig om demokratiska processer, påverkansarbete och rättigheter. De fick också skriva artiklar för Nyhetsbyrån Järva, och flera gör det under pseudonym.
