Jag har varit på teater. Det sker alldeles för sällan. Men när verksamhetsutvecklaren för ABF Stockholm i Västerort, Seluah Alsaati, ska köra sin monolog ”Inte din baby” i Blå Huset i Tensta, då går jag iväg. Seluah är inte bara verksam i folkbildningens tjänst, utan även en aktivist som rappar och gör egna låtar.

Scenografin är enkel, bara två lampor och en rökmaskin. Hon presenterar sig: ”Jag heter Se.lu.ah, inte See-luah, inte Seluuu-ah, utan Se-lu-ah.” Hennes monolog, som hon skrivit själv, ingår i Stadsteaterns satsning på dokumentärt berättande. Hon berättar om ett kärleksförhållande, som höll på att ta kål på henne, men som hon lyckades ta sig ur.

Numera ställer hon tre krav på sin kommande man, för det är en snubbe hon vill ha. Första kravet är intelligens, ”han ska kunna skilja på Palestina och Pakistan”. Krav nummer två är social kompetens, ”han ska svara på mina sms inom tre timmar”, och vara så pass intresserad att han kan ställa åtminstone tre frågor till henne. Inte bara snacka själv, alltså. Och tredje kravet är en man som har förmågan att ”tillfredsställa en kvinna”.

Ja, jag håller med. Varför nöja sig med mindre?

Kerstin Gustafsson

(Följande text har tidigare publicerats i Vi i Kista-Rinkeby-Tensta, Direktpress.)

Print Friendly, PDF & Email