Alla som har vunnit någon av årets åtta Tensta Rinkeby Grass Run saknades på startlinjen i Septembers lopp. Johanna Granhällen saknades, men det gjorde ingen direkt skillnad. Bland tjejerna är hon så överlägsen att hon i praktiken redan var klar totalsegrare med fyra lopp kvar att springa.
Men bland killarna blev kampen om de tiotusen kronorna betydligt mer intressant, när Jonis Serry, Janis Constantin, Mikiel Ghirmay och Nehemja Tesfaye saknas på startlinjen.
Det gjorde också att loppet fick en helt annan karaktär än det brukar. Noah Örtegren drog de första två kilometerna med mig (undertecknad) och Serge Djampou i ryggen. Precis som i VM och OS är det en otacksam roll att vara den som drar i ett lopp. Den som ligger i rygg sparar sju procent av energin, något som kommer till nytta i slutspurten.
Ju närmare mål man kommer, desto mer egoistiska blir löparna
Så fort Noah fick en liten svacka så tackade förföljarna för draghjälpen och gick ifrån, utan möjlighet för Noah att hänga på. Även på den här blygsamma nivån är löpning som schack och poker, med ett litet inslag av Games of Thrones. Man kan samarbeta, men ju närmare mål man kommer, desto mer egoistiska blir löparna.
Med 45 års tävlande och över tusen lopp hade jag förstås en fördel som jag inte tvekade att utnyttja. Tvåa kom Serge och trea i mål på nytt personligt rekord var en helt slutkörd men lycklig Noah.
Bland tjejerna vann ”den eviga tvåan” Tsehay Ghebreselassie (61 år) före Elsa (50 år)
