Vi växer upp mellan betongväggar och blickar som dömer oss innan vi ens hunnit säga våra namn. Att vara en ung tjej i orten kommer med många krav. Ibland känns det som att andras förväntningar på oss är högre än våra egna drömmar.
Det gör att kvinnor och tjejer ofta inte får ta lika mycket plats. Man får sällan vara sig själv i orten. Antingen är man “tuff” och låtsas vara något man inte är, eller så ska man vara tyst och inte höras alls. Ibland undrar man: Vem får man ens vara, när alla redan har bestämt det åt en?
Varför är det alltid vi tjejer som måste anpassa oss, medan killarna slipper?
Ända sedan man var liten har man som tjej fått höra att man inte ska prata med okända människor. Att man måste klä sig täckande. Att man inte ska visa för mycket hud – för då “söker man bara uppmärksamhet”. Och om något dåligt skulle hända, är det sällan mannens fel. Det är alltid tjejernas ansvar. Vi visade ju “för mycket”. Men varför är det så? Varför tar vissa med sig gamla, dåliga traditioner och värderingar från sina hemländer – men ifrågasätter dem aldrig i det nya landet? Varför är det alltid vi tjejer som måste anpassa oss, medan killarna slipper?
Om man försöker prata om det, kanske med en vuxen eller till och med sina egna föräldrar, får man höra: “Livet är orättvist, min kära dotter. Det är bara så det är.” Men nej. Det stämmer inte. Och vi måste våga säga det högt. Att växa upp med två kulturer borde vara en rikedom, men ibland känns det mer som ett krig.
Vi måste börja säga ifrån, börja prata och visa att vi existerar
I skolan förväntas man vara “svensk nog” för att passa in. Man ska prata rätt, bete sig rätt, inte vara “för mycket”. Men hemma är det tvärtom. Då ska man vara “tillräckligt kulturell”. Göra rätt. Tänka rätt. Bete sig som en “riktig tjej” från hemlandet. Och där står man. I mitten, klämd. För svensk för sin kultur, och för kulturell för sitt svenska sammanhang. Ibland känns det som att man aldrig duger vad man än gör. Men det är just därför vi måste börja säga ifrån. Börja prata och visa att vi existerar – på våra egna villkor.
Vi måste börja säga ifrån, börja prata och visa att vi existerar. Jag har själv varit där. Ibland har jag sänkt rösten för att inte verka för kaxig. Klätt mig annorlunda för att slippa kommentarer. Hållit tillbaka min åsikt, trots att det brann inom mig. Men jag är trött på det nu. Trött på att anpassa mig för att andra ska känna sig bekväma. Trött på att be om ursäkt för att jag finns och tar plats. För vi tjejer i orten är inte svaga. Vi är inte tysta. Vi är inte fega. Vi är framtiden. Och om ingen annan vill berätta vår historia då får vi göra det själva.
Tamara Al-Majidi
Under några veckor har en grupp ungdomar i Järva sommarjobbat hos Rädda barnen genom Stockholms stad. Arbetet har gått ut på att lära sig om demokratiska processer, påverkansarbete och rättigheter. De fick också skriva artiklar för Nyhetsbyrån Järva, och flera gör det under pseudonym.
