Ett år efter terrorattentatet i Örebro, den 5 februari, trodde jag att Frida Sundkvist skulle intervjuas överallt, sitta i varje tevesoffa och höras i alla radioprogram. Hon har skrivit boken Efter skotten – sanningen om Sveriges värsta masskjutning. Men när jag har läst färdigt fattar jag att hon berättar en obekväm historia.
Författaren har följt två familjer som förlorat varsin anhörig i Campus Risbergska. Först presenteras Kareen, som miste sin fästman Salim. De skulle gifta sig till sommaren, men han sköts inne i sal C07.
Salim Iskef blev liggande på mage precis vid utgången från klassrummet till korridoren. Hans klasskamrater kliver över honom och flyr, men han kan inte fly. Däremot kan han ringa 112, och det gör han.
Det första samtalet ringer han 12.33.03 och det pågår i femton minuter. Polisen och larmoperatören på SOS Alarm kan höra hur Rickard Andersson skjuter flera skott. En klasskamrat bredvid Salim dödas och ett skott träffar en kvinna längre bort i korridoren. Både kvinnan och Salim kommer att leva längre än mördaren, men båda kommer att dö.
Salim ligger tyst och väntar på att någon ska komma och rädda honom
De skadade som skriker på hjälp avrättas av mördaren. Men Salim ligger tyst och väntar på att någon ska komma och rädda honom. Två poliser kommer till platsen, men de bestämmer sig för att backa och invänta förstärkningen från den regionala insatsstyrkan.
Salim ringer ett samtal till, till sin fästmö Kareen. De pratar i 41 sekunder. Han hinner också prata med sin mamma, innan han ringer 112 igen. 12.47 ringer Kareen honom på facetime och då har han svårt att prata. Det sista hon ser är att telefonen faller ur hans hand.
Kvinnan som sköts längre ner i korridoren var Aziza. Hon kom till Sverige med sin familj 1992 som kvotflykting från Irak. Hon var utbildad till ingenjör, men kunde aldrig arbeta i sitt yrke i Sverige. Istället utbildade hon sig till lärare och hon arbetade som handledare för elever på Risbergska. Till sommaren skulle hon gå i pension efter ett långt arbetsliv.
Då är det för sent att rädda hennes liv
När de första poliserna kom in i skolan såg de Aziza liggande i korridoren, och de såg att hon levde. Men det dröjer nästan 40 minuter innan poliser flyttar Aziza ut från skolan. Då är det för sent att rädda hennes liv.
Förutom att Frida Sundkvist berättar om Salim, Aziza och deras familjer, så följer hon deras kamp efter dådet. Hur de försöker förstå vad som egentligen hände, och varför poliserna handlade som de gjorde. Eller rättare sagt, inte handlade som de borde. Av 130 poliser som deltog i insatsen var det bara ett fåtal som gick in i skolbyggnaden. Desto fler stannade utanför.
Den bild boken förmedlar av Polisens arbete är skrämmande. Polisen hemlighåller uppgifter, ger motstridiga besked och det dröjer länge innan de ens medger att några har dödats inne på Risbergska. Polisen vägrar konsekvent att lämna ut obduktionsrapporten till de anhöriga, ger olika och felaktiga uppgifter, till exempel om hur många skott som Salim sköts med. Frida Sundkvist lyckas till slut få prata med rättsläkaren som undersökte Salim. Han sköts med fem skott.
I boken framkommer också att Rickard Anderssons bror arbetar inom Säkerhetspolisen. En uppgift som justitieminister Gunnar Strömmer känt till sedan dådet, men som inte kommit fram förrän Frida Sundkvist skriver om det i boken. Gunnar Strömmer var förresten nöjd med Polisens insats.
Masskjutningen som polis, regering och lydiga medier vägrar kalla terrorattentat
Jag googlar och ser att Frida Sundkvists bok faktiskt har recenserats i alla stora dagstidningar. (Bara Svenska Dagbladets kulturchef tycker att granskningen “brister i tillförlitlighet”, eftersom Frida Sundkvist tar ställning för de anhöriga.) Men själva händelsen, det som beskrevs som ett ”nationellt trauma”, försvann förvånansvärt fort från all mediarapportering.
Och vad var motivet till masskjutningen? Det som polis, regering och lydiga medier vägrar kalla terrorattentat. Mördarens mobil är inte hittad och inte heller hans dator. Jag håller med Gina Gustavsson, som i DN undrar vad polisen ska ha Palantirs övervakningssystem till om ”de inte ens förmår att kartlägga vad Sveriges genom tidernas störste massmördare gjort på nätet?”.
Polismyndigheten verkar som vanligt oförmögen till rannsakan och självkritik. Polischefen Erik Nord tycker att polisens insats i Campus Risbergska ”har fungerat”. När polisen får kritik, då beror kritiken på att människor från ”en ickedemokratisk stat i Mellanöstern” har låg tilltro till myndigheter.
Polisens uppfattning är att ingen blev skjuten på grund av att de var invandrare. Nej, deras slutsats är att mördaren mådde dåligt och ville ta livet av sig. Att han tog ut sin aggression just i Campus Risbergska förklarar de med att han själv hade gått där tidigare.
Frida Sundkvist konstaterar att åtta av av de tio som dödades hade utländskt ursprung. Ingen var blond.
Kerstin Gustafsson Figueroa
