Det har varit en tung höst, ett tungt år, i nästan två år har det känns motigt. Det är miljön, politiken, pandemin.
Jag bojkottade SVT:s Agenda om gängkriminaliteten. Det kändes som om jag redan visste vad alla skulle säga. Jan Guillou skrev efteråt att ett ”populistiskt mörker” sänkte sig över programmet. Det känns ibland som om ett populistiskt mörker sänker sig över hela landet, hela Europa, ja, hela världen.
Min familj har en stor släkt i Chile och igår var det val av president. Valet stod mellan Jose Antonio Kast, Chiles motsvarighet till Trump, och den breda vänsterns Gabriel Boric. Kast vill bygga en mur mot omvärlden, så att inte fler invandrare kan komma in. Han lovar fler poliser, så att det ska bli lag och ordning. (Visst känns det bekant?) Media rapporterade att valutgången var oviss, det verkade bli jämt.
Men så händer det
Men så händer det. I Chile segrade hoppet över rädslan. Gabriel Boric vann och han vann stort. En miljon röster skiljde honom från Kast.
Boric är ung, bara 35 år, men har relativt sett lång erfarenhet av politiskt arbete och organisering. Han har varit ledare för studentrörelsen och en av dem som ledde de stora protesterna mot det privata utbildningssystemet. Han har suttit två perioder i parlamentet för vänstersamarbetet Frente Amplio.
I sitt segertal talade han om att Chile för första gången i historien håller på att skriva en ny grundlag där hela folket deltar, om rätten till vård och utbildning och att skolan inte ska vara affärsdriven. Han talade om barnen, som han lovade att inte svika, om miljön och han nämnde även Greta som en talesperson för världens unga. Han talade om kvinnors rättigheter, om alla minoriteters rättigheter och han inledde sitt tal på mapudungon, Mapuchebefolkningens språk.
’Vår regering ska ha fötterna på gatan’
Han lovade att vara en president som lyssnar mer än han talar. ”En demokrati utan folkligt deltagande är ingen demokrati.” Besluten ska inte fattas inom fyra väggar (i presidentpalatset) ”utan vår regering ska ha fötterna på gatan” tillsammans med folket.
Avslutningsvis sade han något som gäller överallt i världen. ”Det är arbetarna som går till jobbet varje dag som ger landet dess rikedom. Det finns tillräckligt för alla i vårt land, men resurserna är dåligt fördelade.”
Det blir en god jul ändå.
Kerstin Gustafsson Figueroa
