Himmel och helvete i makalös syrisk dokumentär

Kultur

Till min dotter (For Sama) är en syrisk dokumentär från 2019 som skildrar livet i Aleppo under pågående krig. Filmen har prisats på filmfestivaler världen runt och nominerades till en Oscar för bästa dokumentär 2020. Den är både det absolut viktigaste och vidrigaste du kan se på bio i vår.

Aleppo 2011, Waad al-Kateab läser marknadsföring på universitetet när den arabiska våren når Syrien. Hon filmar protesterna och lär känna den unga läkaren Hamza som också är aktivist. Tillsammans med frivilliga sjukvårdare hjälper han dem som skadas under demonstrationerna. De ropar slagord mot regimen och drömmer om frihet, allt känns hoppfullt och spännande, men sedan bryter kriget ut. 

Enda sättet att inte gå under är att fortsätta göra sådant som är meningsfullt

Landet saknar regering och det finns inget fungerande sjukvårdssystem, så Hamza och hans vänner öppnar ett eget sjukhus. Waad fortsätter filma på sjukhuset där de skadade strömmar in. Bomberna faller från regimstyrkorna och deras allierade samtidigt som humor, gemenskap och sorg för Waad, Hamza och de andra på sjukhuset allt närmare varandra. Det enda sättet att inte gå under är att fortsätta göra sådant som är meningsfullt trots att det blir mer och mer förenat med livsfara. 

Waad och Hamza blir kära, gifter sig och Waad blir gravid. När Sama föds förändras allt. Hennes existens gör döden mer hotfull och får Waad att ifrågasätta sig själv och sina beslut. Sama betyder Himmel och för föräldrarna symboliserar namnet hopp om en normal himmel med moln och sol istället för militärhelikoptrar och bombplan. Sama blir inte rädd för skott och explosioner, de återkommande rusningarna ner i källaren under flyganfall skrämmer henne inte. Det i sig är så fundamentalt sjukt och fel att hjärtat brister. 

När Sama föds förändras allt

Till sjukhuset kommer alla sorters människor. Höggravida kvinnor med granatsplitter i kroppen, äldre män som gråter av smärta och skräck, små barn som står apatiska bredvid sina livlösa syskon. 
– Jag kommer aldrig förlåta dig om du tar honom ifrån mig, säger mamman som bär sitt döda barn ut från sjukhuset. Hon vägrar ta emot hjälp av mannen som erbjuder sig att bära kroppen.

Till min dotter är en plågsam film att se, kameran väjer inte för någonting. Smärta, sårbarhet, sorg och vidrigt mycket våldsam, orättvis död. Men där ryms också livsglädje, kärlek, motstånd och den sortens fantastiska humor som bara uppstår i riktigt svarta stunder. Waad al-Kateab och hennes familj valde att stanna i Aleppo till slutet för att rädda liv och dokumentera så mycket som möjligt. Om de stod ut, hur kan jag som tittare ens tänka tanken att slå bort blicken? 

Vi vet hur helvetet ser ut i Aleppo, i Idlib och i Moria

I anslutning till filmen finns kampanjen Action For Sama som manar till att stoppa attackerna på sjukvårdsinrättningar i krigsområden. Ett synnerligen blygsamt krav när vi vet hur helvetet ser ut i Aleppo, i Idlib och i Moria, för att ta några exempel. Att låta en sådan här film reduceras till en omskakande bioupplevelse är att svika Sama och Syriens alla barn. 

Till min dotter är en oerhörd skildring av mänsklighet. Hur vi genom kärlek, gemenskap och humor har förmågan att uthärda allt som måste uthärdas. Människan har det uppenbarligen i sig att skapa mening, organisera sig och kämpa tillsammans. Det går att värma sig på nyss nedslagna bomber, det går att föda barn under brinnande krig och det går att överleva även när allt hopp tycks vara ute.

Anna Nygård

Till min dotter visas på Tempo dokumentärfilmfestival i Stockholm den 5 och 8 mars och har svensk biopremiär den 13 mars.

Print Friendly, PDF & Email