Att vara svart, muslimsk kvinna i dagens Sverige är att leva mellan ljus och mörker. Det finns ingen dag som är den andra lik. Vissa dagar bär jag stoltheten som en varm mantel, andra dagar känns luften kall och tung mot huden.
Den 9 och 10 december var dagar då jag bara lyste. Jag var på MR-dagarna, där jag mötte människor som verkligen ville väl. Människor som såg alla som medmänniskor och inte som ett hot eller en främling. Den dagen fick jag känna hopp och värme och jag tänkte att det finns många andra platser där jag känner mig trygg och hemma här i Sverige.
Tack till den äldre kvinnan som stod upp för mig
Men det finns andra dagar. Som den dagen när jag skulle handla vid Torsplan. Då mötte jag två stora män som skrek åt mig. “Åk hem din jävel!” Orden slog hårdare än de själva någonsin kunnat slå. Men innan jag hann samla mig reste sig en äldre svensk kvinna, svag i kroppen, men stark i själen, och skrek tillbaka åt dem. Modigt, klart och utan rädsla. De två männen som först verkade så starka, vände om och gick därifrån.
Den stunden bär jag med mig. Tack till den äldre kvinnan som stod upp för mig. Hennes mod blev som ett ljus i mörkret, ett bevis på att medmänsklighet finns, även i en tid när hat försöker ta plats. Jag tänkte att mitt Sverige finns fortfarande ändå.
Det är en sorg att behöva förlora de små friheterna
Men samtidigt känns det som att allt håller på att förändras. Det som en gång var tryggt glider nu sakta ifrån mig. Jag brukade promenera på det vackra Järvafältet, andas fritt och känna mig hemma i naturen. Tyvärr gör jag inte det längre. Jag brukade sova med fönstret öppet, men nu stänger jag det varje kväll och dubbelkollar innan jag går och lägger mig. Och när mina barn kommer hem lite senare än vanligt känner jag en oro som kryper ända in i bröstet.
Det är en sorg att behöva förlora de små friheterna, men jag försöker hålla fast vid hoppet. För jag vet att det fortfarande finns människor som vill stå upp för ljuset, precis som den äldre kvinnan gjorde den dagen.
De orden har burit mig många gånger
Jag glömmer aldrig Annie Lööf och hennes mod, eller Stefan Löfven när han sa: “i mitt Sverige bygger vi inte murar”. De orden har burit mig många gånger, för de påminner mig om att det finns en vilja att göra landet bättre, öppnare och tryggare för alla.
Tack för att jag får leva i ett Sverige där mörkret inte alltid segrar. Där det fortfarande finns människor som väljer ljus, mod och medmänsklighet.
Jag vill hälsa till alla dem som vill förstöra mitt Sverige och skapa ett ”vi och dom”. Oavsett vilken position du har, eller vilken färg på kroppen, om du är kriminell eller högt uppsatt politiker, så ska du veta att jag har inget annat hem. Mitt hem är Järva i Stockholm, vare sig du gillar det eller inte.
Fatuma Mohamed
