Hasti Barzanji, även känd som Hasti B, beskriver sin resa och vägen in i och genom musiken till där han är idag i en ny P3 Din gata-dokumentär.
– Vi är i en skog på Järvafältet, här brukade jag vara när jag mådde väldigt dåligt, säger han i en sekvens.
Förutom den välbekante musikjournalisten Petter Hallén har ett par Järvajournalister bidragit till att göra dokumentären verklighet: nämligen producenten Eleni Terzitane (SR, tidigare Nyhetsbyrån Järva) och reportern Cheyma Moufid (SR P4).
I avsnittet, som är på cirka 28 minuter, får man följa Hasti göra ett återbesök i studion i Rinkeby Folkets Hus där allt började, varvat med klipp från olika samarbeten och miljöer som format hans och tusentals ungas liv. På senare år har Hasti gjort en personlig resa, tillbaka till religionen (som han uttrycker det) och mår idag bra.
Berättelsen innehåller aspekter av kändisskapet som han inte hade räknat med och som han idag tar avstånd ifrån. Han har medvetet undanbett att musik som han själv har producerat eller skrivit spelas i dokumentären, men pengar som fortfarande strömmar in från andra håll omvandlas till pengar för det lokala föreningslivet genom Nobis Initiative.
– Det har blivit en positiv utveckling i Järva. Istället för att bara se på och applådera, startade jag det här initiativet som går ut på att jag i princip har skänkt alla musikroyalties där vi delar ut en pott till några föreningar i Järva som jobbar för barn och unga. För att kunna stötta upp och hjälpa dem, säger han.
Utöver att ge en kortfattad historik över den nya vågen inom svensk rap med några lokala och stora musiknamn (som Jaffar Byn, Yasin, Blizzy, Hamed ”K-One” Pirouzpanah samt hiphopkollektiven Byn Block Entertainment och Ghetto Superstars) får man se när Hasti, Cheyma och Petter samtalar i bekanta Järvamiljöer. Det handlar bland annat om framgång, psykisk ohälsa och ansvar i en trång musikindustri. Och att hitta tillbaka till sig själv.
– Det var väldigt svårt för mig att erkänna att jag inte mådde bra psykiskt, säger han.
Musikkarriären och framgångarna började trots allt som något roligt.
När slutade det vara kul? undrar Cheyma.
– Det fanns vissa situationer, dels jag ville aldrig spela upp min musik för mina föräldrar. Det var en indikation på att jag inte tyckte att det var rätt det jag gjorde. Jag tyckte inte om när småbarn sjöng vissa saker, texter, från våra låtar.
David Johansson
