Runstenarna på Järvafältet III
Den här gången tar Mats Leander vägen under och förbi förbifartsbyggets buller, larm och stoj till Hanstastenen vid Hägerstalund.
Det har faktiskt stått två stenar här. Den ena stenen hittades 1896 och flyttades till Skansen, där den står än idag. Vad man tydligen inte fattade då, eller brydde sig om, var att den andra stenen, som varit känd sedan 1600-talet, hörde ihop med den som forslades bort. Det gjorde i sin tur att den sten som ensam står kvar på sin ursprungliga plats blev en smula obegriplig. Det juridiska läget framgår visserligen, nämligen att märkena har gjorts efter ”syni ingar” Ingas söner, att Inga ärvt sönerna och att hennes bröder ärvt henne. Men så på slutet dithugget lite utanför drakslingan bredvid det stora korset:
Den ena stenen flyttades till Skansen
Annons:
”ᚴᛁᛅᚦᛅᚱᛒ ᚱᛂᚦᚱ᛫ᚦᛁᚱᛏᚬᛁᚴᛁᚱᛁᚴᛁᚢᛘ giaðarb reðr-þirdoigirikium”. Det där hade jag svårt att lista ut, men det ska läsas Gärdar bröder – De do(g) i Grekland. och när det nu står så kunde man ju tro att det var just Gärdar och hans bror som dog i Grekland. Men något helt annat står klart om man först läser Skansenstenen:
”Gärdar och Jorundur låta resa dessa stenar till minne av sina systersöner Ärnmund och Ingemund…
för att sedan fortsätta med texten på Hanstastenen:
”Dessa märken äro gjorda efter Ingas söner. Hon kom att ärva dem och de, bröderna, kommo att ärva henne, Gärdar och hans broder. De dogo i Grekland”
Morbröderna Gärdar och Jorund har alltså överlevt systersönerna Ärnmund och Ingemund, som dog i Grekland och rest stenarna för att hedra sina systersöner och visa hur de själva ärvt gården efter Inga när hon dog. Det är i alla fall så expertisen vill tyda texten.
Men det är lite konstigt att det där om Gärdar och brodern, och att de dog i Grekland. står utanför den stiliga drakslingan, där det inte riktigt fått plats, liksom improviserat som det huggits dit efteråt. Det anses ändå att det är den skickliga runristaren Visäte som ristat stenarna. Han som vi träffade på vid Husbystenen.
För tusen år sedan kunde man ta sig med båt på Igelbäcken ända till Medelhavet
Men något som kanske är än mer fängslande är att stå här nära Igelbäcken och Akalla by, som ursprungligen betyder Åkarlarnas by, och begrunda att för tusen år sedan kunde man ta sig med båt till kusten på Igelbäcken för att segla vidare ända till Medelhavet och Grekland.
Kanske kom de till Konstantinopel, den östromerska huvudstaden – vikingarnas Miklagård, dagens Istanbul. Det var där de som lyckades bäst snodde värvning i kejsarens livvakt för att dra ihop silver och guld. Kanske för att investera i en gård, när de kom hem igen. Somliga gjorde flera sådana mödosamma resor. Och man hade koll på dem som var ute. Det fanns landskapslagar som stadgade att arv inte fick skiftas ”när en man sitter i Grekland”.
Världen hängde ihop redan då
Världen hängde ihop redan då, något att tänka på för dem som vill kasta ut asylsökande och andra ”främmande element”. En gång när jag gick förbi stenen mötte jag en farbror i min egen ålder – som fingrade på ett sånt där radband som herrar i östra Medelhavsområdet ofta plägar ha. Jag funderade efteråt på om han lagt märke till stenen och om han ens anade att folk som bodde här för tusen år sedan for som tättingar till hans hemtrakter för att tjäna en hacka. I våra dagar, tusen år senare, har ju den trafiken snarast gått i motsatt riktning.
ᛘᛅᛏᛋ ᚱᛁᛋᛏᛁ
Mats Leander
