Adam Maquard är uppvuxen i Tensta och har fortfarande starka band till Järva. Som fotbollscoach och samhällsentreprenör brinner han starkt för ortens drivkraft. Här ger han sin syn på vilken riktning Sverige borde ta.
Riksdagsvalet 2026 närmar sig, och det handlar om mer än partier, mandat och valaffischer. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i – och lämna efter oss. Ska vi fortsätta bygga ett Sverige där vi håller ihop, eller ett där marknaden sätter villkoren och människor lämnas att klara sig själva?
I stora delar av Sverige finns det människor som kämpar varje dag. Ungdomar som saknar trygga vuxna omkring sig. Vårdpersonal som sliter för att få tiden att räcka till. Äldre som inte får vård i tid. Människor som hamnat längst bak i kön – och som för länge sedan tappat tron på att samhället ser dem.
Trygghet kräver också något annat: resurser till skola, fritidsverksamhet, socialtjänst och vård
Men det måste inte vara så. Vi vet vad som fungerar. Vi vet att trygghet inte skapas genom hårdare tag ensam, utan genom förebyggande arbete, närvaro, gemenskap och investeringar i människor. När samhället finns där och visar att varje individ räknas – då växer både människan och framtidstron.
För mig är socialdemokratins idéer fortfarande relevanta: jämlikhet, solidaritet och ett samhälle där vi tar ansvar för varandra. Det handlar om rätten till en bra skola – oavsett postnummer. Om att få vård när man behöver den, inte när marknaden tillåter det. Om trygga jobb med schyssta villkor, och om en klimatpolitik som tar ansvar – här och nu, inte någon gång sen.
Och det är här skiljelinjerna i politiken blir tydliga.
När Moderaterna och Sverigedemokraterna talar om trygghet, syftar de ofta på hårdare tag och fler lås. Men trygghet kräver också något annat: resurser till skola, fritidsverksamhet, socialtjänst och vård. Det är där grunden läggs – eller förloras.
Det handlar inte om att någon sitter på alla svar
De säger att de står på folkets sida, men röstar samtidigt för skattesänkningar för de rikaste, för marknadshyror och privatiseringar. De vill sälja ut det vi byggt tillsammans och kallar det “valfrihet”, men det innebär i praktiken att den som har råd får mer – och den som har minst får minst.
Vi behöver ett samhälle som håller ihop, inte slits isär. Där vi investerar i framtiden genom att ge barn och unga trygga uppväxtvillkor. Där äldre får värdig omsorg. Där klimatkrisen tas på allvar, inte skjuts på framtiden. Och där politiken utgår från människors vardag – inte från marknadslogik.
Det handlar inte om att någon sitter på alla svar. Det handlar om värderingar. Om att välja väg.
Frågan är: Vill vi leva i ett samhälle där vi ställer upp för varandra – eller ett där var och en får klara sig bäst de kan?
Adam Maquard
