Så kom han som sålt 14 miljoner böcker och suttit i fängelse för att ha avslöjat svenska militärens hemliga åsiktsregistrering. Jan Guillou är en journalist och författare som är både älskad och hatad, och av de allra flesta respekterad.
Jan Guillous framträdande på Rinkeby bokfestival föregicks av ett samtal på stora scenen om honom och hans betydelse. Salen var fullsatt och Alex Schulman ledde samtalet med den norska författaren Anne Holt och Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg.
De konstaterade att Jan, som de konsekvent benämnde Guillou, är kontroversiell i Sverige, en person man förhåller sig till.
– Det går inte att vinna mot honom i en diskussion, han är en polemiker av guds nåde, sade Åsa Linderborg.
Många är konflikträdda, men Jan är konfliktglad
Kontroversiell är han inte i vårt västra grannland, där är han bara känd och älskad.
– Många är konflikträdda, men Jan är konfliktglad, förklarade Anne Holt, som är en privat vän till honom sedan länge.
Under hela samtalet satt Guillou, med sin hustru Ann-Marie Skarp, på första raden. Han såg rätt bister ut, men kan inte ha varit annat än nöjd. Han beskrevs (med rätta) som en ”konsekvent människa i en tid då alla är vindflöjlar”. De talade om hans berättarglädje och han hyllades för sina välresearchade böcker.
Man måste få ner skiten på papper
Just själva författandet och arbetsprocessen ville moderatorn Mohamed El Abed veta mer om när det nästa timme var dags för Jan Guillou att själv stiga upp på stora scenen.
– Min styrka är mitt arbete, man måste få ner skiten på papper, så att man har något att börja med. Det finns författare som säger att de sätter sig ner och sedan får de se vart berättelsen tar vägen. För mig är det obegripligt.
Han berättar att han som ung ville bli en ”fin författare”, och att han därför lärde sig att skriva obegripligt. Men han tycker att han hade tur som inte blev antagen då han skickade sitt första manus till Bonniers.
– Där hade det kunnat gå åt skogen.
Det som hände sedan och ändrade på allting var 1968.
Guillou målar upp hur världen såg ut 1968
– Det finns många som gör sig löjliga över 68:or, som några sorts tokiga människor som levde i konstiga sekter, som ”formationssimmade” om morgnarna i Vanadisbadet för att hylla Mao Tse Tung. Men det är en djupt orättvis och okunnig bild.
Guillou målar upp hur världen såg ut 1968.
– Vi hade tre befrielsekrig i Afrika; i Mocambique, Angola och Guinea-Bissau. Södra Afrika dominerades av apartheidsystemet, över Indochina regnade napalmbomberna. I slutet av 1968 invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien.
Det var en intensiv period av politisk kamp i en värld där det såg ut som om det var möjligt att åstadkomma förändring.
– Vi var tiotusentals människor som gick i Vietnamdemonstrationerna i Stockholm varje helg. Vi drev den socialdemokratiska regeringen framför oss, så att Sverige blev först med att erkänna Hanoi. Vi hade världens starkaste Vietnamrörelse, vi påverkade, man kunde göra något viktigt.
Det var då som Guillou insåg att allt han skrev skulle vara sant, viktigt och begripligt. Han bestämde sig för att bli journalist, en journalist som granskade missförhållanden i samhället.
– Och det gjorde jag med sådan framgång att jag hamnade i fängelse.
Fängelse, det är grejen
Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade 1973 att svenska militären hade ett hemligt arkiv där de bland annat ägnade sig åt olovlig åsiktsregistrering av kommunister. Avslöjandet kallades för IB-affären och blev en stor politisk skandal. Jan Guillou, Peter Bratt och en tredje man, källan Håkan Isacsson, dömdes alla till fängelse för spioneri.
– Fängelse, det är grejen, säger Jan Guillou.
Då fick han nämligen tid att läsa, bland annat deckarna av Sjöwall och Wahlöö. Av dem lärde han sig knepet, att skriva hårdkokta deckare till hälften fyllda med samhällskritik och ”kommunistpropaganda”.
– Jag tänkte, att jag kan skriva spionromaner och fylla dem med en annan form av vänsterpropaganda.
Det dröjde några år till, men 1986 blev Carl Hamilton hjälten i den första av en rad böcker som ”lästes av massorna”och sålde i stora upplagor.
Vänsterpartiet är det enda socialdemokratiska partiet i riksdagen för närvarande
Mohamed El Abed konstaterar att Guillou har en hel del fiender, särskilt på ledarsidorna. Men det tycker inte Jan Guillou är så konstigt, eftersom de flesta tidningar är borgerliga. Däremot finns det annat han tycker är konstigt i samhällsdebatten idag.
– Vänsterpartiet står till höger om socialdemokratiska partiet 1968. Det är det enda socialdemokratiska partiet i riksdagen för närvarande, och de betraktas som kommunister. Eller extremister. Nä, nä, jag är extremist, jag står till vänster om Vänsterpartiet.
Spontana applåder från publiken.
Finns det något som du ångrar, frågar Mohamed El Abed.
– Det borde det väl vara. Om man har till yrke att skriva, så kommer man också att skriva dumheter. Förhoppningsvis i så liten omfattning som möjligt. Men jag minns inga dumheter direkt, de är borta, jag förtränger det och tittar framåt.
När Guillou får frågan vad han är mest stolt över återkommer han till IB-affären.
– Ja, jag är nog mest stolt över det journalistiska avslöjandet, eftersom IB-affären påverkade samhället och journalistiken under en tid när journalisterna såg som sin uppgift att företräda staten i vissa frågor.
IB-affären hände samtidigt som Watergateaffären USA, i båda fallen avslöjade journalister brott som staten hade begått mot den egna befolkningen. När IB-affären publicerades i tidningen Folket i Bild Kulturfront delades journalistkåren i två; en del tidningar och redaktioner lydde staten, men andra publicerade avslöjandet.
Vi ska tjäna läsarna och allmänheten
– På det här sättet kan man använda vår yttrande- och tryckfrihet. Det är till och med meningen att vi ska använda vår yttrande- och tryckfrihet att granska makten. Vi ska stå på läsarnas sida.
Det här blev en strid 1973-1974 som journalistiken vann, menar Guillou.
– Vi ska inte tjäna staten, utan vi ska tjäna läsarna och allmänheten. Men den tiden är nu förbi. Idag ska vi inte tjäna staten längre, men kapitalet, vilket inte gör saken så mycket bättre.
Spontana applåder igen från den fullsatta salen.
Kerstin Gustafsson Figueroa
