Adventskalender, lussebullar, familj och presenter. Det är den vackraste tiden på året, julen. I år kan inte Stockholm bli mer idylliskt för det blir nämligen en vit jul. Som ett varmt täcke omfamnar snön gestaltningarna utomhus. En härlig och minnesvärd tid på året men inte för alla. Här kommer en berättelse från en äkta Grinch.

Mitt tidigaste julminne börjar redan som liten. Gamla foton från förskolan visar en snilleblixt i knäna på en utklädd tomte. En femårings intellekt ska man inte underskatta för redan då visste jag att det var bluff. Fastän vi inte firade hemma, precis som många andra, uppskattade vi högtiden. Trots allt, vad mer kan en grundskolelev önska förutom lov och goda kakor? Festerna gav utrymme för lek och fantasi, och livade upp den långa vintern.

I efterhand har jag förstått att en del fruktade julen, de vars fristad är allt utanför hemmet. Dock hade jag ännu inte förvandlats till en Grinch.

Annons:

Idag är fantasin borta från julen. Den är blek och banal. Som vuxen upphör inte arbetet, i själva verket blir det mer hektiskt. Tentamen, deadlines och massor av annat plågar. Till exempel vill existentiella kriser krypa fram. Julen och nyår väcker ångest och tankar om året som gått. Var har man gjort av sitt liv? Vad kommer ske nästa år? Orkar man med?

Min muslimska mamma, som aldrig någonsin brytt sig om högtiden, köpte en julgran

Andra är extremt ensamma och högtiden blir bara en stor röd påminnelse om ens tomhet. Självklart förvandlas människor till avundsjuka monster gentemot dem som faktiskt älskar denna (hemska) helg, mig inkluderad.

Men någonting märkligt hände för något år sedan. Min muslimska mamma, som aldrig någonsin brytt sig om högtiden, köpte en julgran. Visserligen var den gjord av plast och är inte större än en kruka, men det var fortfarande lika chockerande. Sedan dess har julgranen fått stå i fönstret varje år. Det enda ensamma tecknet på julens närvaro.

Underligt nog verkar julstämningen komma och gå i mitt hus även för oss som tekniskt sätt inte firar. Vad för känslor julen väcker kan man inte rå för. Efter min observation har jag dragit slutsatsen att man måste våga göra det bästa av eländet. Antingen genom att helt ignorera den eller bara fira på det sätt som passar bäst. Det sistnämnda rekommenderats starkt.

I år bli det ett filmmaraton, med bland annat ”Grinchen” men också en bra ”chick flick”. För alla er som sitter i en liknande position, som ältar över ensamheten eller sliter ihjäl sig. Ni är mer än välkomna att fira med mig i mitt maratontittande. Julen behöver inte vara synonymt med allt jobbigt i livet. Gör julen till din, vad det än betyder.

Lul Warsame
Print Friendly, PDF & Email