Gick fel, men kom rätt och sjöng karaoke på finska

Krönika

En vän som som  arbetar på Folkhögskolan i Kista hade berättat att det skulle bli karaoke i huset en dag. ”Du kanske ska gå dit och sjunga lite?” skämtade hon. Jag hade aldrig varit i närheten av karaoke, så det trodde jag inte.

Men nyfiken som jag är, bestämde jag mig för att kolla det den här gången och gick till Kista Träff på Kista Torg. Där fanns tidigare bibliotek, restaurang och diverse expeditioner och möteslokaler, som jag var förtrogen med då.

I den stora Sverigesalen höll man nu på att duka långbord, så där kunde det inte vara. På övre våningen ligger folkhögskolan så jag gick till en dam vid hissen och frågade var karaoken skulle vara. Hon förstod inte mig, så jag tog trappan upp och hamnade direkt i en liten kvinnogrupp. De såg ut att förbereda en fikastund eller annat möte. Jag kände igen en av dem och vi kramades. Hon visste inget heller, men en annan kvinna bredvid hörde oss och ledde mig fram till en stängd dörr. ”Det är här!  Dom har redan börjat!” sade hon och öppnade dörren för mig.

Jag hade hamnat i en sal full med folk

Jag hade hamnat i en sal full med folk. Man satt i flera rader stolar och tittade på en stor dataskärm. Det var vackra bilder och det spelades mjuk radiomusik. Det var mest  äldre människor i publiken – en del med rullstolar eller käppar. Jaha, det här var tydligen en äldreavdelning som hade  eget program. Det var ju jultider. 

Jag messade min kontakt och berättade att jag gått fel. Hon svarade att karaoken inte skulle vara i Folkhögskolan, som jag trott, utan i Kista aktivitetscenter. ”Det ligger i samma hus!” Men jag hade inte lust att ta mig ut på torget igen samma väg jag kommit för att gå runt till aktivitetscentret via den ingången.

Programledaren hade tomteluva på sig och sjöng alla  låtar själv

Det var ju så mysigt här! Fina låtar och vackra bilder. Man kunde följa texterna, eftersom de var utskrivna på skärmen. Programledaren hade tomteluva på sig och sjöng alla  låtar själv, samtidigt som han gick omkring i publiken och försökte få några att sjunga med. Jag  hörde ingen göra det, men så kom han fram till mig och jag lydde. Det var finsk text, men jag kan ju läsa. Jag hörde inte min egen röst heller, men jag fick ett ”tack”  och han sa till publiken: ”det var en svenska som sjöng”. Jaså, det var en finsk förening jag hamnat i! Trevligt!  Alltid fina texter och musik.

Personal från husets äldreavdelningar började bjuda  upp varann  eller sina ”skyddslingar” som satt där – med eller utan hjälpmedel – för att dansa efter de smittande tonerna. Det var en upplevelse att se, hur de lyssnare som verkat så allvarliga och frånvarande, lyste upp när någon bjöd upp till dans eller rörde deras armar i takt. Men det här har jag ju upplevt förr!

Men då slog det mig! Jag befann mig ju på Kista aktivitetscenter. Här har jag varit så många gånger förr då man bjudit oss äldre på olika musikaliska program. Och långt där framme sitter ju Harriet, som brukar hjälpa till. Varför min vilsenhet?

Fördomar kan tydligen göra en så blind att man inte ser verkligheten

Försvar: Undervåning och övervåning  kan vara samma sak: det beror på var man går in. De som inte bor i huset går till de här programmen via  ingång nr 5. Man skall absolut inte ta hissen upp till folkhögskolan först för att sen ha turen att bli insläppt genom den stängda dörren där.

Fördomar och förväntningar kan tydligen göra  en så blind att man inte ser verkligheten. Det kan handla om vilken ingång man tar. Jag satt faktiskt intill 5:an utan att tänka på det! Och karaoke är ju jättetrevligt!

Inga Harnesk
Print Friendly, PDF & Email