Gå bara, del 24: Till slut

Följetong/Kultur

Det här är den 24:e och sista delen i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdi får stanna i Sverige. Flykten är över och han kan äntligen försöka börja leva sitt liv igen.

Jag får ett brev från Migrationsverket. Jag ska komma på intervju. De ska öppna ärendet här i Sverige. Jag är inte dublin längre. De har ändrat sig. Jag kan inte fatta att det är sant. Jag tänker att det kanske har blivit fel. Som de har tjatat om detta dublin. Och tänk om inte intervjun går bra? Men ändå. Väntan är över. Jag är inte dublin. Aldrig mera Malta. Jag står vid fönstret i mitt rum på Ekerö och tittar ut. Trädgården är täckt av snö, vit och tyst. Det är eftermiddag och mörkt ute. Kanske är det här slutet på min resa. Den här platsen, så långt ifrån platsen där jag föddes, där jag växt upp, platsen jag tvingades lämna. Hur jag har irrat omkring sedan dess. Kanske är jag framme snart.

Jag kan inte vänta mer. Tre veckor är det till intervjun, men det känns så långt. Jag som har väntat så länge, nu går det inte mer.

Det är dags nu. Flera kompisar följer med mig till Migrationsverket, Klara, Anja och Eline. Sanna också, hon följer med in på intervjun. De ropar upp mitt namn och hjärtat dunkar hårt. Nu gäller det. Jag vet att alla från Mogadishu ska få uppehållstillstånd just nu. Om några veckor kommer det inte att vara så längre men det vet jag som tur är inte nu. Om de ser att det jag säger är sant är det ingen fara, men jag är ändå rädd. Sanna är sträng mot dem där inne, säger att jag har fått vänta alldeles för länge på detta, att jag är ung och inte mår bra och att de nu måste göra det här ordentligt. Det känns bra. Det finns en tolk också. Han ska tolka, men också höra på min dialekt om jag verkligen är därifrån jag säger att jag är. De frågar en massa saker om var jag kommer ifrån, nämner olika områden i Mogadishu, frågar hur det ser ut. Vad jag har gjort. Jag svarar så gott jag kan. Efter en och en halv timme tar vi paus. Jag dricker kaffe och försöker slappna av. Det är svårt. Tolken kommer och pratar lite med mig, ställer lite extra frågor. Han försöker vara trevlig men jag märker att han gör det för att kolla mig. Frågar vilken gata jag bodde på och vad min pappa heter. Jag fortsätter rabbla upp gator och vilka klaner som oftast bor där. Jag fattar att det är som en extra intervju, men det är okej, jag kan ju det här. Jag behöver inte låtsas mer.

Jag hör mig själv säga orden men har svårt att tro på dem

”Du kommer verkligen därifrån, det märks”, säger han.
”Det kommer att gå bra, oroa dig inte.”

Jag hoppas. Vi går in igen. De frågar varför jag inte stannade på Malta. Jag berättar, säger vad som händer där. Sanna lägger till information också, berättar om vad UNHCR, Läkare utan gränser och Röda korset säger om Malta. Jag säger att jag kom till Europa för att få trygghet och att det inte finns där för migranter på Malta, säger att jag blev attackerad och att man inte får jobb, utan för alltid fastnar i tältläger.

Han nickar. ”Okej, nu är vi klara. Jag ska prata med min chef och några andra personer och så ska vi fatta beslut tillsammans”, säger han.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag kan inte vara säker. Fyra år på flykt, tänk om de tycker att det är konstigt, tänk om de tror att jag ljuger om något? Jag är rädd för svaret. Det är så svårt att vänta på beslut, man kan inget göra.

Det tar tre veckor. Sedan kommer ett brev. Det kommer hem till Anja eftersom jag är skriven där. Hon ringer och säger att det har kommit, frågar om hon ska öppna.

”Gör det!”
Jag hör hur hon prasslar med kuvertet.
”Abdi! Du har fått uppehållstillstånd!”

Jag drar ett djupt andetag. Äntligen. Samtidigt kan jag inte riktigt fatta det. Jag berättar för alla jag känner. Jag hör mig själv säga orden men har svårt att tro på dem. Kanske har det blivit fel, kanske kommer de att ändra sig. De sa att det var omöjligt, de sa att det var säkert att jag skulle skickas till Malta. Allt snurrar i mitt huvud. Alla kompisarna på Ekerö gratulerar mig och vi har en fest tillsammans. Jag firar med Anja och Klara också, jag får presenter och jag ser att de är glada för min skull. Det är overkligt. Det är som om det var min födelsedag. Eller att jag precis kommit ut ur fängelset. Mina fingertoppar, med alla sina streck och linjer, de är mina igen, jag är fri.

Jag säger inte att det blev 100 procent bra sedan. För så funkar det inte när man har varit med om så mycket som jag har. Alla år av stress. Och fortfarande är det mycket som är svårt. Det är inte lätt att komma som migrant till Sverige även om det är mycket bättre än på Malta. Och verkligen bättre än Libyen. Men rasismen finns här också och det är svårt att komma in i samhället.

Det är svårt att få folk att tro att man kan något när man inte har något

Jag tycker fortfarande om att vara med Zackie för han förstår mig, vi förstår varandra. Han väntar fortfarande, det är som att hans dublin av någon anledning aldrig går ut. Det är som ett lotteri vem som får och vem som inte får, det finns ingen logik bakom. Jag hade tur, han har otur. Det finns ingen rättvisa i det.

Nu har det gått tre år. Jag kämpar fortfarande. Äntligen har jag en lägenhet och jag bor där tillsammans med min fru och vår lilla son. Det var svårt, vi har flyttat runt så mycket, bott inneboende i små rum. Nu har jag både bostad och jobb. Men vägen hit var också en kamp. Det är svårt att få folk att tro att man kan något när man inte har något.

Jag håller fortfarande på att försöka visa alla att jag kan. Att jag är en människa, lika mycket värd som alla andra. Nu håller jag på att ta körkort. Jag ska klara det. Det är svårt att sluta kämpa. Mot vad folk tycker, mot rasismen. Som jag blev behandlad på Malta och i Libyen, det sätter sig på självkänslan, nu måste jag bygga upp den igen. Tänka att jag är bra. Jag vill läsa samhällsvetenskap, jag vill lära mig allt om hur man bygger upp ett samhälle och kanske någon gång i framtiden kunna hjälpa till att få Somalia att fungera igen.

Jag förstår att ungdomar söker sig till grupper som al-Shabaab. När det inte finns något annat att hoppas på. Hade jag inte haft pappa att prata med hade jag kanske också hamnat där. De vuxna måste bry sig om ungdomarna innan det är försent. Lärare, föräldrar, alla runt omkring. Sådana här grupper är bra på att övertala och deras information sprids snabbt på internet. Jag tänker ibland på Ahmed, undrar vad han skulle säga till mig om vi pratade i dag. Jag tror att han skulle bli arg för att jag var i Sverige, säga: ”Kom igen, vad håller du på med, vi skulle ju göra skillnad tillsammans och så sticker du bara?” Han är säkert högt uppsatt nu. Om han lever.

Jag försöker leva i nuet och planera för framtiden men när jag hör om båtar som sjunker i Medelhavet känns det som att jag är där igen, då kommer allt tillbaka. Allt det där finns lagrat i mig. Ibland säger min fru att jag är så hemlighetsfull, att jag inte berättar saker om mig själv, hur jag mår och så. Jag försöker, men det är svårt. Så många år av mitt liv som jag inte kunde berätta, som jag höll allt det hemska för mig själv.

Jag oroar mig mycket för hur det ser ut i världen. För alla som behöver fly, för dem här i Sverige som sitter utanför affärerna och ber om pengar. Det gör mig så ledsen. Folk som inte har haft problem själva förstår inte. Jag vill be folk att inte döma andra. När de faktiskt inte förstår. Det kan göra så ont.

Vi som har varit med om sådana här saker behöver prata med psykologer, saker måste bearbetas

En dag träffar jag en ung kille i caféet i moskén och jag ser direkt på honom att han inte mår bra. Jag köper cappuccino till oss båda, sätter mig med honom. I Somalia gör man så, man bjuder folk man inte känner hela tiden, det är inget konstigt, men jag vet att man inte brukar göra det i Sverige. Och jag lyssnar. Jag gissar att han har varit i Italien och det stämmer. Han har fått tre negativa beslut i Sverige. Han kom till Italien första gången för sex år sedan. Han har bett Migrationsverket att utvisa honom till Somalia i stället men det vill de inte. Han säger att han vet att han är sjuk, har problem med hjärnan. Att han pratar med sig själv. Han orkar inte mer. Han säger att han har släktingar i Holland och gärna vill prova att åka dit. Vi samlar in pengar till honom, imamen hjälper till att ordna det. Tvåtusen kronor får vi ihop, så han kan åka. Han får i alla fall en chans att komma ur situationen då.

Jag tänker ofta på hur det hade varit för mig om jag inte haft kompisar och fått hjälp av folk längs vägen. Jag hade inte klarat det. Man måste hjälpa varandra. Ingen kan klara sig helt själv. Vi som har varit med om sådana här saker behöver prata med psykologer, saker måste bearbetas. Folk är traumatiserade. Man kan inte trycka undan hemska minnen i all evighet, det måste få komma fram i ljuset, synas och höras. Det ska inte finnas någon skam i det.

Jag längtar något så fruktansvärt efter min familj. Det är nu åtta år sedan jag såg dem sist. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna åka och träffa dem. Jag har hört att de kan ta tillbaka ens pass om man åker, för att de tror att man är med i al-Shabaab då. FBI och CIA har koll på unga somalier som åker mellan Europa och Somalia. Även om man åker till grannländerna kan de bli misstänksamma.

Folk tror ofta att jag är stark som har klarat så mycket. Men jag kände mig inte stark utan liten och rädd. Man är aldrig stark när man är ensam. Bara tillsammans med andra blir man stark. Det är så lätt att känna skam när det inte går bra för en. Om man inte har uppehållstillstånd, lägenhet, jobb. Som att man inte varit tillräckligt duktig, inte kämpat tillräckligt hårt. Jag vet att det inte är så. Till alla flyktingar och migranter som har det svårt vill jag säga: Det är inte ditt fel. Känn ingen skam. Det handlar inte om dig. Världen ser ut så bara. Lyssna inte på folk som säger motsatsen, de vet inte vad de pratar om, de vet ingenting.

Jag är glad att jag kan skicka pengar till min familj, jag är glad att de lever, att Abdifatah har gått ut skolan, att det är lite lugnare i Somalia just nu, att han inte behövde fly som jag, att syskonen har fått växa upp tillsammans och överlevt. Det var en annan situation för mig. Jag hade inget val. Jag var tvungen att fly. Jag åkte ju till och med tillbaka, jag provade en sista gång. Det gick inte. Nu får jag vara glad för det jag har. Att jag kan prata med syskonen, vara storebror på distans. Men saknaden efter dem kommer för alltid att finnas i mig.

Det är som att jag har en annan film i min hjärna, att jag ser en annan värld

Jag drömmer fortfarande om ett Somalia i fred, utan klaner och utan strider. Det är ett så vackert land. God mat, vacker natur, det stora havet och stränderna. Jag träffar en man som kom till Sverige från Somalia 1980. Då visste ingen vad Somalia var ens, berättar han. Nu förknippar alla landet med krig, och somalier bor över hela världen: Europa, Asien, Australien och USA. Det är inte för att vi vill, det är för att vi måste. Jag önskar att allt var annorlunda.

Jag tror att folk måste tänka på nya sätt. Vi unga vet det, många av oss i alla fall. När det är krig blir alla fattiga och hungriga. Det skulle inte behöva vara så. Jag vill kämpa och ändra på det. Ingen är bättre än någon annan. Inget folk är bättre än något annat. Muslimer, kristna, judar – det spelar ingen roll.

Jag har lärt mig mycket av det som hänt. Jag kan leva på en krona, jag vet hur det är att inte ha någonting. Pappa säger att jag har gjort ett styrkeprov och klarat det. Jag vet inte, som sagt kände jag mig aldrig särskilt stark.

När jag bodde på Ekerö frågade de ofta varför jag aldrig bad om något och varför jag alltid höll mig för mig själv. De var alltid tillsammans, skrattade och pratade. Men det är som att jag har en annan film i min hjärna, att jag ser en annan värld. Jag trivs bäst ensam. Jag är så van vid det bara. Att klara mig själv. Den här resan har förändrat mig. I Somalia var jag en glad person, skrattade och pratade mycket, tog plats. Jag är inte så nu, jag blir ofta tyst och tillbakadragen. Jag har svårt att lita på andra. Jag ringer Zackie, träffar honom, vi kan prata på riktigt. Jag har pratat med en psykolog också, försöker förstå vad som hänt med mig. Det blir bättre, jag fortsätter. Jag är fortfarande på väg.

För mig och många andra var det inte lätt att komma till Europa. Andra kanske tror att det är lätt men det är inte så. Vi är många som har kämpat, gett allt vi har. Försökt glömma allt det hemska vi varit med om, försökt börja leva igen.

Gått upp på morgonen och tänkt: Gå bara.

Illustration: Josefin Rhedin

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Print Friendly, PDF & Email