Gå bara, del 23: Våra liv är pausade

Följetong/Kultur

Det här är del 23 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Trots Dublinförordningen blir Abdi kvar i Sverige. Han flyttar runt och lever i ovisshet. Men han har vänner och han lär sig svenska, för tänk om han får stanna.

Jag och Klara åker till Migrationsverkets kontor i Hallonbergen för att fråga hur det går. Vad som ska hända. En man där tittar i sin dator och säger att det verkar som att Malta inte vill ta emot mig. Det är konstigt för det måste de egentligen, det är dublinreglerna. Men de säger nej. Jag blir glad, kanske betyder det att jag inte behöver åka tillbaka. Jag hoppas och hoppas. Men inget är säkert.

Jag känner mig ensam. Även om jag bor tillsammans med andra så jobbar ju de flesta på dagarna. Och det är svårt att flytta hela tiden. Jag drar mig in i mig själv, jag tror inte att det är bra men jag kan inte hjälpa det. Våren går mot sommar.

Ingen människa är illegal har en ungdomsgrupp där jag får vara med, Stockholm United heter den. Det hjälper, det är faktiskt riktigt kul. Jag lär känna en kille som heter Zackie, han är i ungefär samma situation som jag och han är också från Somalia. Det är så skönt att ha en kompis som förstår. Stockholm United gör olika aktiviteter en gång i månaden, går på bio, spelar fotboll och sådant.

Jag får inte gå i skolan eftersom jag är för gammal på mitt LMA-kort

Jag och Zackie ses ofta. Det är bättre än att vara ensam. Han bor på ett hem för ensamkommande barn i en söderförort. Han får bo kvar fast han är papperslös, personalen är schysst och de vet att han inte har någon annanstans att ta vägen. Vi är där en del, kollar på film och fotboll. Vi vet inte vad som ska hända med oss, våra liv är liksom pausade. I juli har Stockholm United ett sommarläger för oss ute i skärgården, på en ö. Det är jättekul, vi badar och paddlar kanot. Zackie är med och en massa andra barn och ungdomar. Som semester från allt det jobbiga, jag kan glömma vardagen och alla tankar för ett tag. Jag tänker på mina somrar på landet hos min farbror. Det var helt annorlunda, men jag kände samma slags lugn.

Jag får inte gå i skolan eftersom jag är för gammal på mitt LMA-kort. Klara och Anja ringer till olika skolor och frågar men de säger nej. Sedan hittar de en organisation som har en skola i Hornstull där man får läsa svenska, det är för vuxna, vem som helst får gå där. Det är lektioner tre dagar i veckan. Det är bra att få lära sig svenska, annars pratar jag mest engelska, alla i Sverige kan ju det. Jag flyttar fortfarande runt, det är svårt. Nya personer hela tiden och det känns som att jag stör. Hittills har jag bott i Rågsved, Högdalen, Helenelund, Björkhagen, Alvik, Rinkeby, Hagsätra och Tensta. På ett knappt halvår. Efter skolan stannar jag ofta kvar inne i stan. Jag sitter någonstans och bara rensar tankarna. Jag fungerar så, måste låta tankarna röra sig fritt. Inte fokusera på det som är svårt. Jag och Klara och Anja träffas och diskuterar olika möjligheter. Jag är glad att de försöker hjälpa mig. Men jag vet inget om framtiden.

Anja ringer till Migrationsverket, Dublinenheten. Det är hela tiden samma svar. Hon som är chef där heter Therese. Hon säger att jag måste åka till Malta. Att det bara är en tidsfråga innan Malta går med på att ta emot mig. Anja frågar hur lång tid det kan ta, men det vet hon inte.

”Kan det ta hur lång tid som helst?”
”Ja, det finns ingen tidsgräns.”
”Kan det ta tio år?”
”Ja, som sagt, det finns ingen gräns, för Malta går emot reglerna. Det enda som är säkert är att förr eller senare ska han dit. De kommer att ändra sig”, säger Therese. ”De måste följa Dublinförordningen.”

Det är svårt att inte veta. Om man får en accept från ett land har man i alla fall ett datum att räkna ner ifrån. Jag vet inte när mitt datum kommer. Jag väntar bara. Väntar och väntar.

I slutet av sommaren hittar vi ett ställe där jag kan få bo lite längre. Det känns skönt.

Jag får ett rum på övervåningen som har en liten spis och ett kylskåp

”Det ligger utanför Alvik kan man säga”, säger Anja. Jag har bott hos en kille i Alvik några gånger så jag vet var det är. Det visar sig att det här stället ligger långt utanför. Långt ute på Ekerö. Vi åker bil med mina få saker och en madrass som jag ska sova på. Det är kohagar och skog runt om, verkligen landet. Vi kör lite fel men till slut kommer vi fram. Det är ett stort gult hus, en gammal villa med en vildvuxen trädgård runt om. De är elva personer som bor där, ett kollektiv. Nästan bara tjejer. Jag får ett rum på övervåningen som har en liten spis och ett kylskåp också, det ser fint ut. Här ska jag alltså bo nu. Jag har aldrig träffat dem som bor där förut men de verkar snälla, alla har flyttat in rätt nyss, kollektivet är nystartat.

En som heter Eline visar mig runt och säger att jag kan äta med dem om jag vill i stora köket eller för mig själv i mitt rum. Jag får göra som jag vill.

Det känns tryggt. Skönt att veta att jag ska få bo här länge. Det är långt till skolan, men det är okej. Jag fortsätter vänta. Jag är med Zackie eller tränar svenska.

Tiden går. Nu är det snart jul. I huset finns en som heter Sara. Jag tycker om henne, jag blir glad av att prata med henne. Hon spelar fiol också och det låter så vackert. Hon säger att jag kan få komma och lyssna när hon har konsert om jag vill. Det vill jag. Sedan frågar hon vad jag ska göra när det blir jul. Jag svarar att jag inte ska göra någonting alls, jag brukar ju inte fira jul, har aldrig gjort det.

”Jag ska åka till min familj i Härnösand”, säger hon. ”Du kan väl följa med?”

Så blir det. Hon fixar biljett och allt och vi åker tillsammans. Det är spännande, jag har aldrig varit så långt norrut i Sverige.

Höga träd susar förbi utanför tågfönstret. Saras pappa är präst, kristen, och jag funderar lite på vad de ska tycka om att jag är muslim men det är inget problem alls, visar det sig. Jag får julklappar av hela hennes familj. Jag är inte beredd på det, jag har inget till dem. Men det gör inget, säger de. Sara visar mig stan och naturen, berättar och pekar och jag känner mig som en turist på semester. Jag tycker om att resa, det passar mig. Så länge jag inte behöver fly och gömma mig.

När jag åker tillbaka till Stockholm känner jag mig gladare än på länge och hoppas att Sara och hennes familj förstår hur mycket det betydde för mig att bli inbjuden till dem. Det tog bort alla svåra tankar för en stund.

Så är det, du är vår lillebror, Abdi

Jag trivs bra i huset på Ekerö. Oftast håller jag mig för mig själv, men ibland gör vi saker tillsammans. En kväll äter vi på restaurang i stan. Då kommer en som jag känner från Somaliska föreningen förbi. Han undrar vilka mina kompisar är.

”Det är mina systrar”, säger jag. Då skrattar alla och säger att så är det, du är vår lillebror, Abdi. Han tittar förvånat på oss. Det är roligt och jag känner att det faktiskt är så på riktigt. Att jag inte är så ensam som jag ibland känner mig.

Till slut hittar vi en riktig skola där jag får gå, i en klass för nyanlända ungdomar. Folk från alla möjliga länder, Mongoliet, Iran, Pakistan, Sudan. Jag tycker mycket om min huvudlärare. Vi har bestämt att man inte ska prata om papper och uppehållstillstånd i skolan eftersom alla har olika situationer. I skolan ska vi fokusera på skolarbetet och att ha roligt, inte prata om sådant som ger stress och ångest för framtiden. Det är bra. Det är skönt att vara upptagen med skolan, jag har läxor hela tiden. Jag anstränger mig för att lära mig svenska bra. Jag tänker att jag kanske, kanske kommer att bo här länge, då måste jag kunna språket. Lärarna är hårda på att man ska göra läxan, de frågar på morgonen och kollar att man har gjort den. Skolan gör att jag känner att jag är en del av något, inte lika utanför. Vi får lära oss hur samhället fungerar, olika myndigheter och så. Försäkringskassan, CSN. Det verkar vara mycket sådant man ska kunna. De säger att jag också kan få pengar av CSN för att studera, bli läkare eller vad som helst.

Men inte än. Jag står fortfarande utanför allt sådant. Jag lever fortfarande med väntan. Vi pratar med en advokat men han verkar inte kunna hjälpa mig. Han glömmer bort vem jag är hela tiden. Kanske har han för mycket att göra, han jobbar gratis för migranter ibland, jag är en av dem. Men han verkar inte kunna göra något. Vi pratar med en som heter Sanna också, hon kan mycket om sådant här. Hon säger att det finns fler som jag, fler personer som Malta inte vill ta emot fast Sverige vill skicka dit dem. Vi vet inte hur det kommer att gå. Ibland åker jag själv till Migrationsverket. Frågar vad som händer. Men de har inga svar. Jag blir ledsen av att det aldrig går framåt. Dagarna bara går, månader blir till år. Det är 2012 och höst nu. Jag försöker hålla mig uppe, tänker att om man jämför har jag det bra, om man jämför med Sahara, Medelhavet, Etiopien, Libyen, Malta så har jag ju nästan allt nu. Men osäkerheten tär på mig, skaver i mig.

Illustration: Sofia Lucas
Sofia Lucas är serietecknare och illustratör baserad i Uppsala. Hon har tidigare medverkat i publikationer av bland andra Galago, Asylkalendern och MyRight och är medlem i nätverket Femart. 
 
Här kan du se mer av Sofia Lucas konst:

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Print Friendly, PDF & Email