Gå bara, del 22: Sverige igen

Följetong/Kultur

Det här är del 22 i Nyhetsbyrån Järvas följetong Gå bara. När Abdi kommer tillbaka till Sverige finns det människor som väntar på honom. Han har ett nätverk av personer som gör tillvaron lite lättare.

På flygplatsen kollar de mitt pass, de ser att jag har varit i Sverige förut och blivit skickad tillbaka. Jag säger att jag bara ska hälsa på några kompisar och sedan åka tillbaka. De tittar noga, ibland händer det att folk lånar pass av varandra för att resa.

De frågar om jag har pengar, för det måste man ha, och jag säger ja och hoppas att de inte ska kontrollera det. Det går bra, jag kan åka. Jag går in i flygplanet. Tänk att jag skulle flyga så mycket. Jag som inte fick flyga till Europa. Ibland tänker jag att det finns en annan historia, en historia som aldrig fick bli till, men som finns där som en skugga. Om en pojke som hette Abdi som fick flyga direkt till Europa, till Storbritannien eller Sverige eller Norge. Bara gå av planet, gå till Migrationsverket. Åka till ungdomsboendet, vara ganska säker på att han skulle få stanna, vänta ett par månader, få uppehållstillstånd, gå i skolan. Leva. Och det skulle fortfarande vara 2008. Varför har någon bestämt att den här historien är bättre, mer rimlig? Varför är det här mer rätt enligt lagarna och reglerna?

Än en gång ser jag Malta från luften. Ska jag tillbaka hit? Nej, aldrig. Jag ber till Gud att jag aldrig ska behöva göra det. Jag hatar Malta. Inte så att jag hatar de som bor där eller ens regeringen. Det tjänar ingenting till att hata dem. Bara situationen jag har där, hopplösheten. Aldrig mer.

Jag blir så lycklig. Nu blir det bra, jag har klarat mig!

Jag är nervös, men ändå somnar jag fort. Det är någonting sövande med flygplan. Tryggt att vara så högt över alla gränser. Jag kommer till Skavsta flygplats. Några från Asylgruppen Norrköping ska möta mig. Emma har ordnat det. Anna och Malin heter de. Först ser jag inga poliser. Skönt. Det är några andra migranter på flyget också. Vi säger till varandra att vi inte ska gå tillsammans, det ser inte bra ut, vi måste gå en och en, då märks vi mindre. Det är jättemycket snö ute, alldeles vitt. Det känns spännande, det ser fint och annorlunda ut. Det var ingen snö sist jag var här. Jag går i en lång korridor och längre fram är det kö för att gå genom tullen. Jag ställer mig i kön. Då kommer en polis. Han tittar ut över kön. Så pekar han på oss utspridda migranter, en efter en.
”Du och du och du och du och du. Kom här.”

De tar oss till olika små förhörsrum. De frågar vad jag ska göra och om jag har pengar. Emma har berättat att jag måste säga att jag ska bo hos Anna, inte på hotell för då måste man visa att man har råd med det. Jag säger att jag ska vara kvar en vecka, och polisen räknar på det. Mat, busspengar, fickpengar. Minst tretusen kronor tycker de att jag ska ha. Jag har en liten väska och tjugo euro. Jag visar dem adressen till Anna, säger att jag ska bo där. Polisen ser skeptisk ut, undrar hur jag känner dem. Jag svarar att jag träffade dem sist jag var i Sverige. Emma har ringt innan och sagt att Malin och Anna väntar utanför flygplatsen.

Polisen vill ändå att jag ska ha fickpengar. Jag säger att jag har fyrahundra euro. De skriver upp det men ber mig som tur är inte att visa. De kollar min väska, kroppsvisiterar mig för att se om jag har droger.

”Du har alltså varit i Sverige tidigare?”
”Ja, men jag åkte tillbaka själv”, säger jag.
”Och nu ska du hälsa på vänner. Är de också från Somalia?” ”Nej, de är svenska. De är här utanför flygplatsen, du kan ringa och kolla om du vill.”
Han gör det och Anna svarar. Jag förstår inte vad de säger, men polisen verkar tro henne.
”Okej. Du kan gå”, säger han.

Jag blir så lycklig. Nu blir det bra, jag har klarat mig! Jag är lite nervös för att träffa Anna och Malin, jag känner ju dem inte. Jag går ut och ringer Anna och vi hittar varandra. De kramar om mig och säger att jag får sova i deras hus, de bor i samma hyreshus i olika lägenheter. Anna har en bil också som vi åker i från flygplatsen. Det är stor skillnad mot 2009 när jag kom själv. Jag var så ensam och rädd. Nu finns det folk som bryr sig, fixar biljetter och hämtar mig med bil. Det är varmt i bilen och jag är trött. Kanske, kanske är den svåra tiden slut nu. Jag hoppas.

Så fort den här resan tar en ny vändning så känner jag lite hopp

Det är inte långt från Skavsta till Norrköping, vi kommer snabbt fram till huset. Det ligger inne i stan, är ljusrosa och lite slitet men fint. Jag är trött och går och lägger mig på en gång. Jag sover tungt hela natten. På morgonen visar Anna mig badrummet så att jag kan duscha och säger att jag kan ta mat i kylen om jag vill. Hon måste gå och jobba. Jag pratar med Emma också, säger att allt har gått bra. Hon berättar att det är svårt i Malmö nu, Asylgruppen har kontakt med så många ensamkommande ungdomar att det inte går att hitta ställen att bo på för fler. Men jag kan åka till Stockholm i stället, det finns en grupp som heter Ingen människa är illegal och de kanske kan hitta något. Jag får prata i telefon med en som heter Moa, hon säger att hon kan möta mig på Centralen.

Anna följer mig till tåget som går mot Stockholm. Två från Ingen människa är illegal i Stockholm ska möta mig. Jag är inte rädd nu, polisen vet att jag är här, det är lagligt och jag ska bli mött på stationen. Jag vet inte hur jag ska bo och hur det kommer att bli men det ordnar sig nog. Så fort den här resan tar en ny vändning så känner jag lite hopp. Det är värre när det bara är samma varje dag, då känns det som att det ska vara så hela livet.

Jag träffar Moa och en som heter Klara och de åker med mig till en förort som heter Hagsätra. Jag ska sova där i en lägenhet där det bor lite folk, men jag vet inte hur länge jag kan stanna där. Lägenheten ligger i ett högt hus nära tunnelbanan, den är ganska stor och jag förstår inte riktigt hur många som bor där. Jag ska sova på soffan, är det tänkt. Min väska har gått sönder och jag funderar på hur jag kan skaffa en ny, det är nog bra att ha en fungerande väska om jag ska flytta runt. Det känns viktigt på något sätt, att den ska vara hel. Jag håller mig lite för mig själv i lägenheten, det är så många som jag inte känner.

Jag har en karta över tunnelbanesystemet som jag tittar på, försöker förstå var vi är. Det är ganska långt ifrån Rinkeby. Jag tänker att jag skulle vilja åka dit, kanske träffa imamen igen, det skulle kännas bra. Tanken är att jag ska åka och söka asyl nästa morgon.

Moa och Klara följer mig till Migrationsverket på morgonen. Jag vet att det antagligen blir så att jag får ett dublinbeslut och så måste jag hålla mig undan från polisen i ett och ett halvt år. Jag är beredd på det. Men jag tänker också att det var så länge sedan jag kom till Malta första gången att det kanske blir annorlunda nu. Moa följer med mig in och jag säger som det är. Jag berättar att jag varit på Malta men att det är hemskt där och att jag inte kan vara där. Kvinnan på kontoret ser snäll ut. Hon nickar och säger ”ja” efter varje mening jag säger. Som psykologen. Som att hon förstår. Hon bokar en tid för mig samma dag, jag ska få prata med en kollega till henne, bara sitta ner och vänta först. De tar mitt pass och kopierar det. Vi väntar länge och till slut ropar de upp mitt namn.

Jag gillar inte att ljuga, men annars hade det inte gått

Jag får gå in själv nu. En man och en kvinna sitter vid ett skrivbord, helt allvarliga, ser nästa arga ut.

”Du var här 2009. Varför gömde du dig för polisen? Du skulle ju deporteras.”

De låter som poliser, inte alls som den första kvinnan. De ställer massor av frågor, jag försöker svara, säger att jag åkte till Malta själv i stället, att jag trodde det var okej. Dublinreglerna har inte förändrats, säger de. Jag ska fortfarande till Malta. Jag försöker förklara situationen där, men de vill inte lyssna.

”Varför sa du till polisen på Skavsta att du bara ska vara här i en vecka?”

Jag vet inte vad jag ska svara. De hade ju aldrig släppt in mig annars. Hade jag sagt att jag ville söka asyl hade jag inte fått komma in. Jag gillar inte att ljuga, men annars hade det inte gått.

”Du har två alternativ. Antingen skickar vi tillbaka dig på en gång eller så söker du asyl. Då handlägger vi ärendet och ansöker om att skicka dig tillbaka till Malta. De kommer att svara ja och det tar cirka en månad. Hur vill du göra?”

Jag ansöker om asyl. Vad ska jag göra annars? Jag får ett LMA-kort, det är som ett identitetsbevis för asylsökande. Numret på det är samma som förra gången men med åldern från Malta i stället. Född 1986. Jag säger att det är fel, men de vill inte ändra. ”Det är din ålder, så står det här”, säger de bara.

Det känns tungt. Men jag ska vänta bara. Finns inget annat att göra.

Det är svårt att hitta någonstans att bo i Stockholm. Det finns många ungdomar som jag, och de som vill hjälpa oss är få. Jag flyttar runt hela tiden. Jag har två kontaktpersoner från Ingen människa är illegal, Klara och en som heter Anja. De försöker fixa bostad till mig men det är svårt. Ofta bor jag bara en vecka på ett ställe och sedan får jag flytta. Jag sover i olika soffor och på madrasser. Jag känner mig i vägen, jag tänker att det är jobbigt för dem som har lägenheterna. Jag bor mest hos Klara, hon bor med två kompisar i Rågsved. Jag sover på soffan.

Både han och jag vet ju nu att Somalia inte är något alternativ

Jag får äntligen tag på pappa. Han har inget telefonnummer man kan ringa längre men han kan maila ibland och det är skönt att få veta att de lever. Han är så ledsen över att vi inte kunde ses när jag var i Somalia och det är ju jag med. Jag berättar om Sverige och om Dublinförordningen, att alla länder säger att man inte får komma om man har sina fingeravtryck någon annanstans. Han undrar hur det ska gå, men både han och jag vet ju nu att Somalia inte är något alternativ. Jag chattar med min bror Abdifatah också. Det var länge sedan, vi har inte kunnat prata under min långa resa, det är så dyrt att ringa. Han är orolig, han har sett på TV att migranter sover på gatan i Europa.

”Jag sover inte på gatan.”
”Okej. Men om du skulle göra det är det bättre att du kommer hem hit tycker jag”, säger han.
”Men jag sover inte på gatan.”
”Bra. Kommer du och hälsar på någon gång? Eller kan jag komma till dig kanske?”
”Jag vet inte, lillebror.”

Det tar lång tid för Migrationsverket att svara, inte alls en månad som de sa. Anja och Klara ringer och frågar vad de gör, men de vill inte svara. Det är konstigt, för det brukar tydligen gå ganska snabbt att få en accept från ett annat land. Det heter så när ett land meddelar att de kan ta emot en. Det är bara att vänta nu. Klara visar mig var det finns en moské inne i stan och Anja tar med mig på en fotbollsträning. Det är bra att ha saker att göra. Jag åker till Rinkeby också. Jag möter några som jag träffade förra gången, de känner igen mig och blir ledsna att höra att jag fortfarande inte har uppehållstillstånd. Det är svårt att inte känna att det är mitt eget fel att det ser ut så. Att jag borde ordnat det här bättre. Jag går till Somaliska föreningen, det är skönt att bara vara där och dricka kaffe och kolla på fotboll och få prata somaliska. Många vill prata med mig om mina problem. Men jag vill inte, orkar inte tänka på det hela tiden. Jag vill se på fotboll och dricka kaffe, punkt. De frågar var jag bor men jag vill inte berätta. Jag bor ju inte riktigt någonstans. Orkar inte prata om det. Jag stänger in mig i mig själv, väntar bara. Tar en dag i taget. De tycker att jag är konstig. Tror kanske att jag är deprimerad. Jag vet inte vad jag är, jag vill bara vara i fred.

Folk pratar så mycket om klaner, jag skiter i klaner, jag är så trött på det. Det betyder ingenting för mig. Konflikterna mellan klanerna har stor del i att vårt land inte fungerar, jag vill inte att vi ska hålla på med det här i Sverige också. Det känns som att åka tillbaka i tiden när de pratar om det, jag vill framåt. Jag vill inte säga vilken klan jag tillhör, jag vill inte ha något med det att göra. Jag har vänner från Etiopien, Sudan, Afghanistan, Sverige – det spelar ingen roll. Vem som helst kan bli min vän.

Jag är antinationalist, min resa har lärt mig det

I moskén är det bättre. Jag träffar imamen som hjälpte mig förra gången. Det gör mig glad, honom kan jag prata med, han lyssnar bara och det är skönt.

Jag tänker på ett nytt sätt nu. Klaner och nationstillhörighet är inte viktigt längre.

Jag tror inte att det är bra att stänga in sig i ett land. Förut ville jag ha somaliska flaggan på väggen men inte nu. I Somalia lärde jag mig att hata Etiopien. Om jag träffade en etiopier på gatan skulle jag hata honom. Men det går inte längre. Om jag träffar någon från Etiopien här är det som vem som helst, någon jag kan bli vän med. Som han som visade mig vägen till Rinkeby första gången jag var i Sverige. Annars blir det samma slags idéer som Sverigedemokraterna har, att man dömer folk utifrån var de kommer ifrån och att vissa har större rätt att vara på en plats än andra. Jag vet att Sverigedemokraterna inte vill ha mig här, det är tur att jag vet att det finns folk som tycker motsatsen. Jag är antinationalist, min resa har lärt mig det. Jag vill förändra systemet. Du kan känna solidaritet med vänner i stället, eller på grund av ideologi eller bara genom att göra roliga saker tillsammans. Vänskap. Det finns olika hudfärger men ingen är bättre än någon annan. Om du tänker på det sättet så har du inga fiender. Om du lever i en stängd grupp blir alla utanför dina fiender.

Illustration: Carl de Boulloche
Carl de Boulloche, kom till Sverige från Frankrike för 35 år sedan. Han är bokhandlare, serietecknare och barnboksillustratör, oftast under pseudonymen “Ydrolina”. Han är även gallerist på galleri ArtSight i Stockholm.
 
Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.
Print Friendly, PDF & Email