Gå bara, del 15: Fort, fort härifrån

Följetong/Kultur

Det här är del 15 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdi kan äntligen lämna Malta och flyga långt bort från alla de svårigheter som resan hittills inneburit. Men han vet ingenting om målet. Det visar sig vara kallt.

Äntligen är det dags. Nu lämnar jag Malta. Jag är förväntansfull och nervös. Väldigt nervös. Jag har tränat på vad man ska säga. På flygplatsen frågar de vad jag ska göra i Köpenhamn. Jag säger att jag ska hälsa på några vänner.

”Hur länge ska du vara borta?”
”Två veckor”, säger jag. Det vet jag att man får. Reglerna är annorlunda för mig som har ett främlingspass än för en person som är medborgare i ett EU-land och har ett riktigt pass. Jag får vara borta från Malta i två veckor, men inte mer.
”Har du några pengar?”
Hjärtat börjar dunka hårt. Man måste ha minst tvåhundra euro har jag hört, annars får man inte åka. Jag har ju inga pengar alls.
”Ja, jag har femhundra euro”, säger jag och hoppas att de inte ska be mig visa.
”Okej, trevlig resa”, säger de och jag får gå. Jag klarade mig.

Jag tycker inte om att ljuga, men jag har lärt mig av den här resan att om man inte ljuger kommer man ingenstans.

Jag är inte rädd när det lyfter, det är en lättnad

Jag får checka in, de kollar mitt pass, allt är okej. Jag går in i flygplanet. Det är första gången jag ska flyga i hela mitt liv, det är spännande. Det är svalt i planet. Jag är inte rädd när det lyfter, det är en lättnad. Fort, fort härifrån. Högt upp och långt bort. Jag sitter vid fönstret och tittar ner på Malta som blir mindre och mindre. En liten ö i det stora havet bara. Havet som jag åkte på i en ostadig fiskebåt. WW10. Jag tänker på dagen då jag kom, på fängelset, trakasserierna och allt som hänt. Men jag klarade mig faktiskt. Jag behöver kanske inte komma hit igen. Ibland när man lämnar en plats kan man känna saknad, tänka på allt bra man lämnar. Men här finns inget jag vill komma tillbaka till.

Resan tar fyra timmar. När vi närmar oss Danmark blir jag nervös igen. Tänk om polisen tar mig på flygplatsen, tänk om de vill se att jag har pengar? Planet sjunker i luften, jag får lock för öronen. Svetten rinner och jag är rädd. Men när jag går av finns inga poliser där. Det är mitt i natten och flygplatsen är tom och tyst. Jag klarade mig igen, en liten bit till. En liten bit i taget tar jag mig fram.

Några andra från Malta har åkt med samma flyg som jag. Jag känner dem inte men det är ändå som att vi hör ihop. Vi har varit med om samma saker och vet att ingen av oss vill åka tillbaka någonsin. De är också lättade över att det gått bra, det syns i deras ansikten.

”Ska du söka asyl här”, frågar en av dem.
”Nej, jag vill till Finland”, säger jag.
”Oj, men det är långt, du måste åka till Stockholm och ta båt”, säger han. ”Har du några pengar?”
Det har jag ju inte. Jag säger att jag kan sova på tågstationen och försöka hitta på något sätt i morgon. De ska sova hos en kompis och de lovar att fråga om jag också får följa med. De ska träffa honom utanför Köpenhamns största tågstation så vi åker dit.

Kompisen kommer men han säger nej. Han har bara ett litet rum och de är redan många som ska sova där. Mina vänner blir ledsna, undrar hur det ska gå för mig. Jag säger att det är lugnt, jag kan sova på stationen. Jag har ju sovit i Sahara, direkt på sanden, jag ska nog klara en tågstation. Men jag blir glad för att de bryr sig, det är fint hur alla vill ta hand om varandra, alla förstår att vi måste hjälpas åt även om ingen har pengar eller saker att erbjuda.

Hur kan det vara så kallt?

Jag går in på stationen och sätter mig. Den är stor, det är högt i tak. Några duvor pickar omkring efter mat på golvet som är rödaktigt. Det är inte så mycket folk eftersom det är natt. Det är nästan lika kallt där inne som utomhus. Det är i början av maj, på Malta är det varmt men här är det kallt nu på natten. Jag visste inte att det skulle vara det. Jag har ingen jacka, bara en tunn tröja, ingen väska, ingenting.

Jag väntar. Hur kan det vara så kallt? Hur ska jag ta mig vidare? Jag kryper ihop och vet inte vad jag ska ta mig till. Gömmer ansiktet i händerna. Några kvinnor kommer fram och frågar någonting, de ser snälla ut. ”I don’t speak Danish”, säger jag och de fortsätter på engelska, frågar hur jag mår. Jag säger att jag väntar på en kompis. Jag vill inte säga att jag är migrant, då kanske polisen kommer och tar fingeravtryck. Kvinnorna köper en macka till mig, det är snällt, men jag vågar först inte äta, kanske är det gris i. Jag vet att folk ofta äter det här. Men de säger att det bara är grönsaker. Jag säger tack och äter. Sedan går de. Jag vet inte vad jag ska göra. Snart är det morgon, men vad blir bättre av det?

Efter en stund kommer en man fram till mig, han är från Tyskland och väntar på sitt tåg. Han ser på mig att jag är ledsen, trött, att det inte är bra. Han verkar snäll. Jag berättar för honom att jag inte har någonting. Jag berättar att jag är från Somalia, och så lite om Malta. Jag brukar tänka att jag inte ska berätta så mycket för folk, men det kommer bara. Jag säger att jag inte vet vart jag ska ta vägen nu. Han blir upprörd. ”Men hur ska du klara dig!” utropar han. ”Du kan följa med mig till Tyskland, jag kan hjälpa dig att söka asyl där.” Men det vågar jag inte, jag känner ju inte den här mannen. Och jag vet inte om jag får komma in i Tyskland. Antagligen inte, tänker jag. Man måste säkert ha något tillstånd eller visum. Det är alltid läskigt att korsa en gräns, det finns ju alltid en risk att hamna i fängelse då. Jag säger att det är väldigt snällt av honom, men att jag ska till Sverige.

”Vilken resa.” Mannen skakar på huvudet. ”Hur ska det gå för dig?”
Och det vet jag ju inte själv. Jag rycker på axlarna.
”Vart ska du ta vägen då, du kan ju inte sitta här för alltid?” säger han.
”Jag tänkte försöka åka till Stockholm, och sen ta mig vidare till Finland eller Örebro”, säger jag. ”Jag vet någon som bor där, en avlägsen släkting.”

Mannen nickar och så tar han med mig och köper en biljett. Hela vägen till Stockholm, det är dyrt, men han gör det. Han köper lite mat också som jag kan ha med mig på resan. Jag tackar honom hela tiden, men han säger bara att om han hade varit i min situation så hade han också velat ha hjälp, han ger mig bara det han själv hade velat ha. Jag blir så glad för att han vill hjälpa mig, glad att få träffa en vänlig och snäll person.

Vi säger hejdå, han kramar om mig

Han följer mig till rätt plattform och sedan ger han mig tvåhundra danska kronor. ”Klarar du dig nu?” frågar han.
”Ja”, säger jag. ”Tack så hemskt mycket för hjälpen, jag ska aldrig glömma dig.”

Vi säger hejdå, han kramar om mig, han måste gå till sitt tåg till Berlin. Jag sätter mig och väntar, det är en timme tills mitt tåg ska gå. Allt känns lättare nu. Att det finns sådana människor gör mig varm inuti. Många procent mera hopp.

När tåget kommer och jag hittar min plats och sätter mig blir jag så trött att jag somnar direkt. Men jag hinner bara sova två minuter, sedan väcker konduktören mig.

”Billet, billet!” ropar hon och jag vaknar, livrädd att det ska vara polisen. Men det är det inte. Jag visar biljetten och det är inga problem. Jag kan andas ut. Sedan sover jag tungt hela tågresan.

Illustration av Max Miliciano

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Print Friendly, PDF & Email