Gå bara, del 13: Andra sidan gallren

Följetong/Kultur

Det här är del 13 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Drömmen om Europa har blivit en verklighet full av förtryck, byråkrati och rasism. Abdi kan inte säga som det är till sin pappa, men det finns hopp ändå. Kanske ligger det värsta bakom honom.

En dag ropar vakterna på mig. ”WW10!” Alla kompisar vet att det är jag, vi har lärt oss varandras båtnummer eftersom vakterna bara använder dem. ”Abdi”, ropar alla, ”de ropar på dig, kanske ska du få komma ut!” De ler uppmuntrande. Jag hoppas, men jag vågar inte tro på det. Ibland ropar de upp någon som blir jätteglad men så är det bara en hälsoundersökning eller något.

Folk från Ghana och Nigeria får nästan aldrig uppehållstillstånd. De vet att de måste försöka rymma innan de blir uppropade, så att de kan fly och kanske klara sig själva. Jobba svart och så. Samma för folk från Latinamerika och Bangladesh, de finns också i lägret, de har flugit till Nordafrika och sedan åkt båt som vi andra. Jag är orolig för deras skull. Om de inte lyckas fly får de sitta i fängelset i två år till efter avslaget. Sedan får de ett ID-kort, det är inte som ett uppehållstillstånd men de får i alla fall komma ut då. Malta deporterar ingen, de säger bara åk hem. Man kan försöka hitta svartjobb och stanna kvar men alla vill bara vidare.

Nu händer det. De säger att jag är flykting enligt internationella regler, bla bla bla, de pratar en massa. Jag kan knappt lyssna. Jag hör bara att jag ska få komma ut. Det som jag har drömt om. Om en vecka släpper de ut mig, säger de.

Jag kan inte vänta en vecka, varje dag är en evighet. Förut gick dagarna fort, alla dagar var så lika, men nu har jag inget tålamod. Jag kan inte sova, ligger bara och tänker på friheten. Jag vet att det inte finns så mycket möjligheter, att det är svårt där ute också, men jag kommer i alla fall att vara fri. Jag har suttit i fängelset i nio månader, men jag har inte varit fri sedan jag lämnade Somalia. Inte sedan jag kom in i Etiopien och träffade smugglarna som låste in oss i det gamla huset. Ända sedan dess har någon bestämt över mig, sagt åt mig vart jag ska gå och när och var jag ska sova och bestämt när och om jag får äta.

Om jag fick bestämma en enda sak så skulle det vara att stänga alla flyktingfängelser

Kompisarna som ska vara kvar vill ge mig kläder. ”Du ska ju ut, Abdi, du behöver lite fina kläder, ska du se ut hur som helst?” säger de och nyper i min trasiga tröja. ”Vi behöver ju inte tänka på sånt här inne.”

Jag struntar i kläderna, friheten är det viktiga. Andra sidan gallren. Men de insisterar. Säger att jag behöver dem när jag ska söka jobb. Jag tackar och tar emot.

Jag känner lite hopp igen. Det värsta som finns är fängelser. Om jag fick bestämma en enda sak så skulle det vara att stänga alla flyktingfängelser. I Europa, Amerika, Afrika, hela världen. Jag förstår inte hur man kan tillåta det, hur någon kan tänka sig att jobba i ett fängelse. Då har man inget hjärta. Människor är inte skapta för att vara inlåsta, det förstör så mycket. Jag ber att alla som sitter i fängelse ska bli fria. Innan jag blir fri går jag runt och pratar med dem som ska vara kvar, säger hejdå. Vi har varit med varandra varje dag under lång tid. Jag vet inte om jag får se dem igen, men jag hoppas av hela mitt hjärta att de också kommer ut.

Plötsligt kommer polisen. ”Vi åker om en timme, packa dina saker!”

Om man inte hinner åker de ändå. Jag har nästan inga saker så det går snabbt, det går på en minut, sedan sitter jag bara och väntar.

När jag till slut får gå ut genom grinden säger en vakt: ”Hoppas du har haft det trevligt här.” Han flinar elakt. Jag vet att jag inte får bli arg, jag pressar undan alla känslor men svarar ändå:

”Nej. Det har inte varit bra. Det är det sista det har varit. Jag tackar bara Gud att jag får komma ut.”

”Vad otacksam du är”, säger han, ”du har haft mat, toalett, tält.” Han flinar igen.

Jag svarar inte. Han vill bara provocera mig. Jag tänker inte falla för det. Jag vänder mig bort.

Pappa tror att alla barn får gå i skola i Europa

Vi är många som fått beslut samtidigt. Vi får åka i en stor buss till migrantstationen, där vi ska få information om Malta. De delar ut papper och pratar. Vi ska sitta i ett stort rum och de berättar hur saker fungerar och lite om Maltas historia. Men ingen vill lyssna, vi sitter där men väntar bara. Vi har inget tålamod kvar nu. Vi spanar ut genom fönstren. Snart är vi fria. Luften där ute är fri, himlen och marken också. Vi kommer att få gå omkring hur vi vill på gatorna. Handla mat som vi tycker om. Om vi har några pengar förstås. Det har inte jag, men det kanske går att skaffa jobb. Något ska jag väl kunna göra. Städa, diska, bygga saker, jag kan göra vad som helst. Och gå i skolan, kanske kan jag både jobba och gå i skolan. Tankarna far omkring som de vill i huvudet. Det måste i alla fall bli bättre, som minst bättre.

Efter fyra timmar har de pratat klart och säger att vi ska gå in i bussen igen. De kör oss till en plats långt utanför staden där det finns ett läger för migranter. Hal Far heter det. Det är ett stort område fyllt av tält. Mellan tälten smala gator av grus och sand. Som en stad av tyg. Det är samma slags tält som i fängelset. Det finns containers som man kan bo i också. Förutom det finns ingenting, inga malteser bor här, det finns inga riktiga hus. Det här är provisoriska bostäder, inga hem, det märks tydligt. Det känns konstigt att det är så likt fängelset, men ändå underbart att vara fri, att få komma och gå som man vill, äta när man vill, sova när man vill. Området är stort, det bor över tvåtusen personer här. Någon berättar att det har varit ett flygfält och pekar ut en stor hangar där det också bor folk. Det tar lång tid att hitta till tältet där vi ska bo. Tälten har nummer och står i rader, vi går runt på de små vägarna och tittar och letar. Till slut hittar vi det. Där inne finns våningssängar och filtar. Vi gratulerar varandra till friheten. Men vi vet fortfarande inte riktigt hur det ska bli, vad som ska hända nu. Vi kan väl inte bo här för alltid? Men det löser sig, tänker jag. Just nu är det bra, just nu har jag tagit ett steg framåt. Resan fortsätter. Jag kryper upp i en överslaf och för första gången på mycket länge somnar jag tidigt och sover gott hela natten, inga mardrömmar kommer och stör mig. I fängelset drömde jag att polisen skulle komma och skrika och slå oss, och om Sahara. Nu är jag fri och kan äntligen sova.

Nästa dag lånar jag en telefon så jag kan ringa pappa och berätta att jag blivit utsläppt. Han blir så glad. Nu har du stora möjligheter, nu kan du gå i skola, säger han. Jag säger inget om hur det är. Att det inte finns skola och jobb för oss. Pappa tror att alla barn får gå i skola i Europa och jag vill inte oroa honom igen när det äntligen ser lite bättre ut.

När jag kom till Malta kände jag mig tvungen att säga att jag var över arton. Annars hade jag inte kunnat få papper så att jag kunde resa därifrån, och jag hade blivit inlåst till min artonårsdag. Det var för länge, jag skulle inte klarat det. Så jag sa att jag var född 1986 för att slippa bli instängd i tre år. Om man var en vuxen man skulle de tro att man kunde klara sig själv och det skulle vara lättare att få jobb och allt. Det hade jag hört. Nu står det överallt att jag är född 1986 och det finns inga papper från Somalia som kan visa att det inte är så, inga papper från Somalia godtas som ID-handlingar i resten av världen. Det är ett problem, men jag orkar inte tänka på det just nu. Jag slapp fängelse i tre år i alla fall.

Folk som heter Usama försöker verkligen byta namn

Alla vill vidare från Malta, många åker och många kommer tillbaka till lägret. Hela tiden fram och tillbaka. Vissa är borta bara några dagar, andra berättar att de varit borta i månader. Först förstår jag inte varför, men sedan lär jag mig att det är på grund av Dublinförordningen. Man måste söka asyl i det första landet man kommer till, det första som har ens fingeravtryck. Folk försöker ändå, men det är svårt. Många åker till Finland, jag vill också gärna åka dit, det verkar bra. Men det blir problem med Dublin, de flesta kommer tillbaka nästan direkt. Jag tänker försöka i Sverige, Finland eller Norge. Det spelar inte så stor roll vilket, jag vet ingen skillnad. På Malta har jag ju ingenting.

Man kan också försöka komma till USA. EU har ett nytt program för vidarebosättning, eftersom det är för mycket migranter på Malta. USA har tagit emot ungefär 80000 de senaste åren, så många söker dit. De europeiska länderna som är med i projektet har på samma tid tagit emot sammanlagt 4500. Och nästan bara barnfamiljer och kvinnor, har jag hört. Som ensam man är det svårare att få komma vidare genom detta. USA har ett kontor på Malta som man kan ansöka ifrån, jag vill göra det. Jag har avlägsna släktingar i USA, tänker att det kunde bli bra. I alla fall är det något annat.

Jag fyller i papper på kontoret. De gör en kort intervju. Om man är muslim fokuserar de mest på det, de tror att folk är terrorister då. Man ska helst säga att man inte är praktiserande muslim. Många rakar av sig skägget, tar av sig sjalen, ljuger. Säger att religionen inte är så viktig. Jag förstår dem, men det är fel, det ska inte behöva vara så. Tron sitter i hjärtat, det handlar inte om hur man ser ut. Man ska få vara kristen, jude, muslim, det ska inte spela någon roll när man söker asyl. Om man råkar heta samma namn som någon känd terrorist får man inte heller komma in, det sägs inte rakt ut men det är så. Folk som heter Usama försöker verkligen byta namn.

Det brukar ta ungefär fem år att få beslut från USA. Många ansöker om att få komma dit och sedan provar de med något annat land i Europa för att inte slösa bort tiden. Sedan kanske de blir tillbakaskickade till Malta och då kan de ha hunnit få svar av USA. Man kan inte vara på Malta i fem år och bara vänta i ett tält, det går bara inte.

Illustration: Hanna Cecilia Lindkvist

Hanna Cecilia Lindkvist är scenograf och kostymdesigner med en förkärlek för illustration, ni hittar fler av hennes bilder på instagramkontot skyhighskylinefacetime

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Print Friendly, PDF & Email