Det här är del 12 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. ”Alla människor borde prova att sitta i fängelse på Malta” skriver Abdi Elmi i dagens avsnitt. Han överlevde Sahara, Libyen och Medelhavet och tog sig till Europa, men visste ingenting om det som väntade.

Som om jag var en mördare

Jag försöker ställa mig upp men det går inte, mina ben är helt mjuka. Jag är som ett litet barn som måste lära mig att gå igen. Jag har suttit i samma ställning för länge och jag är yr i huvudet av havets vågor. Det är en ovanlig känsla. Och mina fötter är helt upplösta av vattnet, mjuka och svullna. Det gör ont att gå på dem. Någon smyger fram och vill ta motorn från båten. Den är ju värdefull. Men då kommer polisen och tar honom. De tar oss också. Vi måste slänga våra kläder och får nya. Flyktingkläder. Vi får duscha och de sprutar något slags desinfektionsmedel på oss. Som att vi var fulla av farliga bakterier från Afrika eller så. Det känns konstigt, men vi är mest glada över att ha överlevt och att vara framme.

De tar våra fingeravtryck, fotograferar oss, frågar varför vi kommit. I Italien kan man försöka springa ifrån polisen och hålla sig undan, ta sig vidare själv, men på Malta går inte det. Det är så litet, folk har koll på oss. Jag är utmattad och det känns som att jag är sjuk, i vad vet jag inte. Jag väger under fyrtio kilo. Jag har haft dåliga drömmar så länge. Men jag är framme, på något sätt är jag faktiskt framme, det här är Europa, jag är faktiskt här. Det är overkligt och jag känner inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra, men jag försöker intala mig själv att jag kan slappna av nu. Kanske kommer det vara svårt ett tag, men det är början på något nytt, början på det liv jag har kämpat för. Jag vet ingenting om vad som ska hända nu, jag vet ingenting om Dublinförordningen, vad det innebär att de tagit mina fingeravtryck. Jag säger att jag bara vill ha någonstans att bo, i ett säkert land, för i mitt land är det bara problem.

Annons:

De sätter oss i en buss som ska köra till ett så kallat detention center. När vi åker in i staden har några en demonstration mot oss. De ropar ”negrer” och ”åk tillbaka till Afrika”. De kastar sten mot bussen, springer efter den och skriker. Jag tänker förvånat att det är precis som i Libyen. Det hade jag inte väntat mig. Men polisen slår oss inte, inte än i alla fall. De ger oss order och vi gör som de säger.

Vi är illegala, säger polisen

Vi kommer fram till något slags fängelse. Vi är illegala, säger polisen, eftersom vi tagit oss in i landet på ett olagligt sätt, och därför ska vi vara instängda där. Det är en stor sliten byggnad, med galler för fönstren och en liten rastgård omgiven av höga taggtrådsstängsel. Det är många hundra där redan, från olika länder. Nigeria, Etiopien, Eritrea, Sudan, Ghana, Somalia och ännu fler. Det är trångt. Ingen vet hur länge vi måste stanna där, kanske ett och ett halvt år, säger någon. De andra migranterna säger välkomna hit och lycka till, de visar oss var vi kan sitta, säger att vi kommer bli kallade till intervju. Jag får ett ID-nummer som baseras på vilken båt jag kom med, alla båtar får två bokstäver, våra är WW och så får man en siffra. Jag har WW10. Man heter som sin båt. De ropar alltid båtnumret, aldrig våra namn. Jag får bo i ett tält i anslutning till fängelset. Det finns trettiotvå stora vita tält med våningssängar, ett område på kanske 1000 kvadratmeter. Det är bara för män, kvinnorna bor i ett annat läger. Polisen går runt, runt och kollar på oss. Gallren runt om är höga, så vi kan inte fly. Vi är indelade utifrån våra hemländer. Där jag bor finns det folk från Somalia och Eritrea. Folk från Nigeria och Ghana bor tillsammans. Jag ser ingen av dem från den andra båten som åkte samtidigt som oss. Jag hoppas att de kom iland någon annanstans.

Polisen väljer ut en som ska vara gruppledare, som alla ska lyssna på. Den personen bestämmer om maten, man kan bli utan mat som straff om man gör något som gruppledaren inte gillar.

Det är trångt i tälten. Om en blir sjuk blir alla sjuka. Om det är kallt ute är det jättekallt i tälten, om det är varmt blir det hett där inne. Det blir ofta bråk, men vi bråkar inte så mycket i vårt tält, vi tar det lugnt. De andra är snälla. Många spelar fotboll på en liten yta där det inte står några tält, och tar ut konflikter genom det. Det finns inte så mycket att göra.

Vi väntar. Ibland får någon ett utvisningsbesked och försöker rymma, men polisen tar oftast fast dem och slår dem. Ibland kan man få köpa saker av folk som är utanför, men har man för mycket saker kommer polisen och tar dem och straffar en. Läkare utan gränser och Röda korset kommer då och då. De hjälper oss med medicin. Ibland får Röda korset inte komma in fast någon är sjuk, de måste söka tillstånd och det tar två veckor att få. Då kanske personen har hunnit bli mycket sämre, eller smittat många. Vid ett tillfälle är det en läkare från Norge som börjar gråta och skälla ut vakterna. De har behandlat en sjuk man illa, han har en sjukdom som är plågsam men lätt går att bota med antibiotika, men han har inte fått någon vård, bara blivit instängd i ett kallt rum.

”Är det här en diktatur eller? Ni kan inte behandla folk så här!” skriker hon åt vakterna.

De rycker på axlarna och säger att det inte är deras ansvar att bota sjukdomar, de ska bara se till att vi inte rymmer.

Det blev inte som jag trodde

Jag är så fruktansvärt trött nu. Jag kan inte sitta i fängelse hela mitt liv. Det blev inte som jag trodde. Är jag verkligen framme nu? Är detta resans slut? Jag lyckas få låna en telefon av min gruppledare och ringer till Lafoole. Telefonen fungerar nu och Oday-Bile vet var pappa är och säger att han ska ringa upp. Det gör han. Det gör ont att höra hans röst.

Jag säger: ”Pappa, jag kan inte prata länge, jag kan inte ringa igen på länge, men jag lever. Jag är i fängelset på Malta. Jag ska ringa när jag kommer ut.”

”På Malta? Då är du ju framme! Varför är du i fängelse?” undrar han.

”De gör så bara, det är inget konstigt”, säger jag. ”Alla hamnar här först. Snart släpper de ut mig.”

”Men när?”

Jag säger att Röda korset och andra jobbar för att vi ska få komma ut. Att man får hoppas på det. Sedan kan jag inte prata mer. Vi får inte ha mobiltelefoner, om polisen ser en med en telefon så blir man slagen och hamnar i isoleringscell.

Jag har skuldkänslor för att min familj blir så orolig, det känns som att jag har gjort något dumt. Det känns som att jag borde ha hittat ett annat sätt, ett som inte var lika farligt. Ibland får jag känslan av att jag har gjort fel, att det fanns en annan väg, en bättre, en tryggare. Det är så osannolikt att det här är den enda. Men det är precis så det är. Det är inte som att jag har sökt upp allt det här hemska, det är så det ser ut bara. Det är vägen till Europa.

Om man blir väldigt sjuk tar polisen en till ett sjukhus, man måste anmäla sig till dem då. Jag blir sjuk, magsjuk, det går inte över. Min mage klarar inte av maten. I Sahara åt jag nästan ingenting och nu får vi mat tre gånger om dagen. Det är inte bra mat, jag mår dåligt av den, får nästan inte behålla något. Jag ber om att få köpa mat utanför fängelset, mat som jag klarar av så min mage kan bli bättre, lite mjölk och sådant, men jag får inte. Jag blir väldigt sjuk och till slut måste jag åka till sjukhuset.

Det är första gången jag får åka genom staden, jag kom direkt från havet till fängelset, jag har inte sett det riktiga Malta än. De sätter handfängsel på mig, sätter mig i polisbilen. Som om jag var en mördare eller något. Jag tittar ut genom fönstret, jag har feber och ljuset känns starkt i mina ögon. Malteserna går runt på gatorna, pratar i telefon, dricker kaffe, håller sina barn i handen. Gör vanliga saker, lever sina liv. Jag undrar vad de tänker om mig, om de ser mig. Polisen leder mig in till sjukhuset. Folk tittar på mig som om jag var farlig, kriminell. Jag hade tänkt samma sak, jag har ju handfängsel och flera poliser runt mig.

Han är okej, inte direkt trevlig, men han gör sitt jobb

Efter en stund får jag komma in till läkaren. Det är en man, kanske fyrtio år. Han är okej, inte direkt trevlig, men han gör sitt jobb och frågar hur jag mår. Han tar prover och säger att han måste göra en hälsoundersökning, kolla om jag har HIV eller malaria. Han säger att de måste göra det på alla som kommer.

”Vi är bara en halv miljon som bor på Malta och så kommer hela Afrika hit. Då måste vi vara försiktiga med sjukdomar”, säger han.
Han kollar mitt blod.
”Du kommer att få provsvar om en vecka.”
”Kan du skriva en lapp eller något till polisen, att jag måste få köpa lite mat utanför fängelset? Eller om jag kan ge dem pengar så kan de köpa? Jag blir aldrig frisk om jag måste äta maten där inne.”
”Nej”, säger han. ”Det får du prata med polisen om.”
”Men de lyssnar inte.”
”Det är inte mitt problem”, säger han och vänder sig om.
Besöket är slut.

När jag kommer tillbaka pratar jag med Ali, en kille jag lärt känna i fängelset. Han har åkt samma väg som jag och vi förstår varandra. Jag berättar om läkarbesöket, handfängslet och poliserna. Vi undrar när det ska ta slut. Att vi blir behandlade som brottslingar. Det var så länge sedan jag kände mig fri, hela resan har jag fått gömma mig, hela tiden har någon annan bestämt över mig, kunnat slå mig om de vill. I Sahara, i Libyen och nu här. Ali tror inte att vi någonsin kommer att bli fria, det blir bara nya fängelser. Det enda man kan göra är att be till Gud om frihet.

”Varför får alla andra barn och ungdomar vara trygga, varför får de gå i skola, äta bra mat och slippa vara rädda? Varför ska just vi ha det såhär? Alla är väl lika mycket värda?” säger Ali, och jag har inget svar.

Vi får inte vara arga på vakterna i lägret. Det hjälper inte. Jag har hört nu att det finns regler för hur de ska behandla oss, men de skiter i det och vi kan inte göra något åt det.

Mitt hopp växlar hela tiden. Drömmen. Ibland går det upp till 100 procent, som när vi kom till Malta, precis där på stranden. Då tänkte jag att det skulle bli bättre, att det värsta var över. Sedan sätter de oss i fängelse och drömmen är långt borta igen. Som att jag faller. Klättrar upp och faller. Hela tiden faller vi.

Det kunde lika gärna varit vi

En kompis från båten sätter sig bredvid mig. Han heter WW13 när vakterna vill honom något.

”Jag har fått höra en sak”, säger han.
Jag ser på honom att det inte är något bra.
”Du vet den där båten? Som åkte samtidigt med oss?”
Och jag förstår. Han behöver inte säga mer, men det gör han. ”Den sjönk. Alla är borta.”
Jag nickar och tittar ner. Jag ser deras ansikten framför mig.

Vi bodde tillsammans ett par dagar, väntade tillsammans i lägenheten. Det kunde varit vi. Det kunde lika gärna varit vi.

Malta är inte Europa, inte så som jag hade tänkt att det skulle vara. Jag trodde att det åtminstone skulle vara tryggt, men att det kanske också skulle finnas möjlighet att få gå i skola och jobba. Det är ju demokrati. Inte som Libyen eller Somalia. Men jag är rädd. Jag förstår inte hur det ska sluta. Borde jag åka tillbaka? Alla i fängelset tänker samma sak, det blev inte som vi trodde. En kompis berättar att han har en bror i Storbritannien. Brorsan hade försökt varna honom, hade sagt att det inte var så bra i Europa, att det inte är som man tror. Min kompis trodde inte på honom, tänkte att han ljög, att han kanske bara inte ville att han skulle komma. Jag skulle tänkt samma sak. Europa kunde inte vara dåligt, för vad var i så fall bra? För oss. Vad skulle vi drömma om och försöka resa till? Men nu förstår både jag och min vän att hans bror talade sanning. Italien och Malta, det är hemskt för migranter. Folk sover på gatan i Rom, jag hade inte kunnat tro det förut. Länderna med alla de där fotbollslagen som jag och mina barndomsvänner älskade så mycket. Skulle de tillåta att ungdomar sov på gatan?

Alla människor borde prova att sitta i fängelse på Malta, se hur det är.

I Somalia har vi flera talesätt som går ut på att man inte ska klaga, man ska vara stark, vara en man. Säga att det inte är så farligt. Man ska fokusera på det som är bra. Jag blundar och tänker: vi sitter i fängelse men vi blir inte slagna lika mycket som i Libyen. Det är någonting i alla fall.

Vi längtar alla efter luften utanför, den fria luften, att bara få gå på gatan själv. Det är svårt att förklara att det kan vara skillnad på luft, men det är det. Andetagen känns annorlunda utanför stängslen. För mig är det ett helvete i fängelset, det är så. Det går under huden, det bryter ner mig. Lite mer för varje dag. Det känns som om de tror att vi är djur.

De som drabbas av allvarliga smittsamma sjukdomar hamnar i isoleringscell. Vakterna säger att de inte vill ha våra jävla sjukdomar, att de inte tänker bli smittade. Och så låser de in de sjuka. En liten mörk cell med en madrass, vakterna lämnar in mat under dörrspringan. Som om det var ebola. Alla klarar inte det, en del blir galna. Folk mår ju dåligt redan innan, det blir för mycket för vissa. En man som just blivit utsläppt ur isoleringscellen går bara omkring och letar efter sin mamma och pappa. Han är vuxen, äldre än mig. Han tror att föräldrarna är med honom på Malta. Eller så har han glömt att han själv är där. Vi säger: Lyssna bror, de är inte här, du måste sluta leta, men han bara letade och ropade. ”Mamma, pappa, var är ni! Mamma, kom!” Det är hemskt att höra en vuxen människa skrika efter mamma och pappa. Som ett litet och skräckslaget barn.

Vi ska säga att allt är bra och inte ställa några frågor

Ibland kommer några från UNHCR, FN:s flyktingorgan. De går runt och tittar på oss. Vakterna har sagt till oss innan att vi inte får säga något. Vi ska säga att allt är bra och inte ställa några frågor. UNHCR-personalen pratar om att de vill hjälpa, att det är hemskt att folk dör i havet, att de ska prata med Maltas regering, att man inte ska stänga gränserna. De säger alltid att det snart kommer att bli bättre men ingen tror på det. De frågar vakterna om hur vi har det och vakterna säger att det är bra. Men hur kan de fråga vakterna? Vi slutar lyssna. Det är bara deras jobb att komma och hälsa på. Titta lite.

Hejdå, ha det så bra, säger vi när de går. Vakterna är nöjda, vi har inte pratat.

Jag har inget förtroende för FN.

Jag vet att de säger att de vill hjälpa ungdomar i Somalia också. Sverige skänker massa pengar som ska gå till dem. Men pengarna når inte fram, de når aldrig barnen. De som har makt tar alla pengar. De säger att de ska bygga skolor men de ljuger. De filmar fattiga barn, får dem att berätta om sina problem och sedan söker de pengar för att starta skolor, förbättra barnens hälsa och bygga bostäder. Men pengarna hamnar i affärsmännens och ministrarnas fickor. Ett av få sätt att bli rik på i Somalia är att jobba med bistånd. Eller rättare sagt utge sig för att göra det. Korruptionen är mer lag än undantag, alla vet det men ingen vet vad man ska göra åt det. Inte FN heller uppenbarligen.

Jag får prata med några migranter som lever utanför fängelset, en kompis känner en som det går att ringa. Vi ringer på natten så inte vakterna ska höra. Mellan två och tre på natten orkar de flesta vakter inte hålla sig vakna. Kompisen där ute säger att det är lite lättare än i Libyen, om Libyen är 100 procent svårt är Malta 50.

Det är bra att ha kontakt med dem där ute. Om man blir sjuk kan man be om annan mat och om man har någon som skickar pengar till en kan de ta emot dem och köpa det man behöver, kläder och telefon och sådant. Då kastar de sakerna över stängslet. Det får man också göra på natten, när det är lugnt. Men ibland vaknar vakterna, då slår de oss som är på insidan och skickar andra poliser efter dem som är där ute och har kastat över saker.

Jag har ingen som skickar pengar till mig längre. Men i fängelset är vi som bröder allihop, vi delar med varandra. När man bor tillsammans i nio månader så blir det så. Jag börjar lära mig engelska nu. När jag reste genom Afrika var det arabiskan som var viktig, nu är det engelskan. Jag vill kunna prata med folk från Ghana, Kongo och andra ställen där arabiska inte är så vanligt. Vad händer i ditt land och vad händer i mitt? Vi diskuterar och förklarar för varandra. Vi har samma svåra situation, bara olika bakgrund. Och vi hjälper varandra, jag får hjälp om jag behöver något som jag inte kan fixa själv. Men det är sällan, för jag behöver inte mycket saker. Jag bryr mig inte om vad jag har för kläder, om de är hela eller snygga och så. Jag vet att de inte är det. De är helt trasiga. Jag äter och sover men jag tänker bara på friheten, på dagen när jag får komma ut. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, men den dagen ska komma. Så måste jag tänka. Jag ska inte bli galen här, inte bli sjuk och instängd och dö. Det är 100 procent säkert att jag kommer härifrån och att det blir bättre då. Alla andra tankar är farliga.

Illustration: Hedvig Wallin

Hedvig Wallin är illustratör och grafisk formgivare från Göteborg som främst illustrerar barnböcker, men också gör illustrationer till tidningar, hemsidor och diverse företag. Hon jobbar oftast för hand och blandar många olika tekniker: tusch, blyerts, torrpastell, akvarell men även digitalt. Många illustrationer berör svåra ämnen, såsom döden, klimatförändringar och migrationsrätt, men hon gör också mer lättsamma bilder som inte nödvändigtvis behöver ha något specifikt budskap förutom att man ska bli glad av att kolla på dem.

Se mer konst av Hedwig Wallin på hennes hemsida och instagram.

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Print Friendly, PDF & Email