Gå bara, del 11: Medelhavet – En gravplats utan minnesmärken

Följetong/Kultur

Det här är del 11 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Vägen bort från helvetet i Libyen går över Medelhavet. I en liten överlastad båt reser Abdi tillsammans med 30 andra på stormiga vågor, över dödens hav, mot Europa.

En natt kommer smugglaren och säger att vi får välja. Vädret är inte så bra, men det är möjligt att åka. Det är 50/50-väder. Vi kan välja att stanna till februari eller åka nu. Det är sista chansen. Jag svarar först av alla.

”Jag vill åka.”

Jag kan inte stanna. Så många månader, polisen skulle ta mig och jag har inte mer pengar nu. Jag kan ju inte få mer. Jag har fått åttahundra dollar, det kostar tusen men jag får ner priset lite.

Vi blir trettio personer, några få vill vänta. Vi kan inte åka från hamnen i Tripoli, det är för mycket poliser där. Vi ska åka till en stad en timme därifrån där det finns en mindre hamn. Smugglaren ordnar en lastbil och vi får gå längst in i lastutrymmet och sätta oss. Sedan staplar han kartonger och matvaror framför så polisen inte ska se oss. Det finns vägtullar när man ska åka in och ut ur städerna i Libyen.

När vi kör ut ur Tripoli stoppar polisen bilen och öppnar den. De tittar på kartongerna. Mitt hjärta dunkar högt. Vi är alldeles tysta. Nästan alla, en kille har hosta. Han pressar handen mot munnen, han försöker verkligen att vara tyst men det går inte. Hans kvävda hostningar skär genom tystnaden i lastutrymmet. Han trycker en tröja mot ansiktet, håller andan, tårarna rinner ur hans hopknipna ögon. Vi andra kan inte göra något, önskar bara att det ska ta slut. Polisen hör inget, som tur är. Men mannen som kör bilen hör, han blir arg och när han kört en bit från poliserna stannar han bilen, kliver ur och skriker: ”Du måste sluta hosta, jag slår ihjäl dig om du inte slutar hosta. Fattar du? Jag kastar ut dig på vägen annars!”

Tack Gud för att de aldrig hörde oss.

”Jag lovar, jag ska inte hosta, jag lovar”, viskar han. Men det går ju inte att lova. Han pressar handen hårdare över munnen, svetten rinner och allas hjärtan dunkar. Nästa vägtull. Tänk om de flyttar på kartongerna, tänk om de hör oss? Men det gör de inte. Tre gånger blir vi stoppade. Tack Gud för att de aldrig hörde oss.

Vi kommer fram till staden och där får vi stanna och vänta i en lägenhet. Det kommer mer folk till lägenheten, det är två båtar som ska åka samtidigt. Men nu är vädret för dåligt och polisen patrullerar havet. Vi väntar. Ibland kommer de som jobbar med smugglaren och tittar på oss, de är som vakter. En av dem är snäll. Han är son till en äldre vakt. När pappan är med är han tyst, men när han är själv med oss är han trevlig. Han tittar på mig och kommenterar att min tröja är trasig. Jag tänker att han kommer att säga något förolämpande, men han gör inte det. Jag rycker på axlarna och säger att jag vet att den är sönder, men vad ska jag göra åt det? Nästa gång han kommer har han med sig en ny tröja till mig.
”Så behöver du inte frysa så mycket på havet”, säger han. Han berättar att han har studerat utomlands. Han frågar oss saker och säger att han är ledsen för att det är som det är och att han hoppas att det ska gå bra för oss. Det är den första person från Libyen som varit snäll mot mig. Jag ska alltid minnas honom. Att det går att göra annorlunda än alla runt omkring en. Man kan alltid tänka annorlunda.

Efter två dagar är det dags. En vakt knackar på, klockan är två på natten. Han säger: ”Okej, nu kan ni åka ut på havet, ta inte med er någonting, ingen väska, ingen mat. Ni får mat och vatten i båten.”

Först måste vi springa. Vi får inte gå alla på en gång, bara två eller tre i taget. Vi får inte märkas. Vi smyger och springer. En vakt går före, tittar så att ingen polis är där, vinkar att vi kan springa en bit till. Vi måste röra oss fort. Några av oss är långsammare, några gamla kvinnor och män, vakterna slår på dem med käppar för att de ska springa fortare, som att det skulle hjälpa, som att alla inte springer så fort de kan.

Jag får panik, vågorna slår över mitt huvud

Smugglarna har två båtar och de har delat upp oss i två grupper. Vi är ungefär trettio personer från Somalia som ska ta den mindre båten och så sjuttio personer från Ghana och Nigeria som ska ta den större. Det är smugglarna som bestämt. Vi måste gå ut i havet, tills vattnet når halsen, tills det nästan når munnen. Sedan ska vi klättra upp i båten. Jag får panik, vågorna slår över mitt huvud, jag samlar all kraft jag har, griper tag i kanten och häver mig upp. Alla kan inte, smugglarna skriker på dem som inte kan, slår på dem, slår kvinnorna på rumpan, förnedrar dem, till och med nu. ”Varför klättrar du inte? Upp med dig!” Till slut lyfter de upp folk i benen, kastar dem över kanten så de ramlar ner i båten. De fortsätter att slå folk i båten också, skriker var alla ska sätta sig så att balansen blir bra, det är viktigt eftersom båten är alldeles för liten för oss. En kvinna säger: ”Jag kan inte sitta i mitten, jag har astma, kan inte andas då, jag får panik, låt mig få sitta på sidan.”

”Jag skiter i om du andas”, skriker en av dem till svar. Någon viskar att vi borde ha ihjäl dem, för att de behandlar oss så illa. Vi är ju många fler än de. Men det kan vi inte göra, det är deras land, då kommer vi aldrig härifrån. ”Vi måste vara lugna, bror”, säger någon annan. ”Vi kan inte göra någonting nu. När de slår oss ska vi säga tack så mycket. Inget annat är möjligt.”

Den förste mannen sätter sig ner och mumlar något, sedan blir han tyst som vi andra. De placerar mig på kanten. Jag kan sticka ner handen i vattnet. Det börjar bli kallt, hösten är här. Båten är gammal och smal och har en liten utombordsmotor. De två som ska turas om att köra får åka gratis. De är vana vid båtar, de har varit fiskare i Somalia. Ingen av männen från Libyen ska följa med.

När de är nöjda med balansen i båten säger de åt oss att åka. Vi får en GPS som vi ska följa. Vi kör fort. Han som styr säger att vi måste åka så snabbt det går nu i början så vi kommer iväg innan polisen ser oss. Alla ber till Gud. Medelhavet är skrämmande. Det är helt mörkt. Moln täcker himlen, jag ser inga stjärnor, ingen måne. I fyra timmar kör vi i kompakt mörker, vi följer bara GPS:en, vi turas om att läsa den. Man ska sikta på siffran 100, jag vet inte vad det betyder men vi gör det. Annars är vi vilse, om någon gör fel är vi vilse i havet. Vi vet inte om det är Lampedusa eller Malta vi siktar på. Vi ser inte den andra båten längre.

Nästa natt börjar det regna och vågorna blir stora. Havet verkar argt. Vi är rädda, jag tror att alla tänker att det här är slutet. Här går det inte att fly, det går inte att betala sig ut, vi är helt utlämnade till havet och vågorna. Vi måste stänga av motorn och bara hålla oss fast. Många kräks över relingen. Den natten säger jag till mig själv: du kom undan al-Shabaab, du klarade Sahara, du överlevde fängelset i Libyen, men nu kommer du att dö.

“Vi kan inte hjälpa er. Vi ringer polisen”

Då ser vi en lampa. Vi tror först att det är en stad, men det är en oljeplattform. ”Hjälp oss!” ropar vi.

”Kom inte närmare, vi kan inte hjälpa er. Vi ringer polisen”, ropar någon på plattformen i megafon.

Vi ropar att vi vill ha vatten, eftersom vi har fått för lite, men de vill inte ge oss något.

Några vill hoppa iland på plattformen ändå, de är så rädda för vågorna. Några andra skriker åt dem att sitta still, annars kommer balansen bli fel och båten kantra. Han som kör har koll, han lyckas lugna ner folk. Jag sitter som vanligt tyst, skriker inte, gör inget. Det är så jag har överlevt tidigare. Bara vara tyst, sitta still och vänta. Tills det går över.

”Vilken polis skulle ni ringa?”, frågar han som kör vår båt. ”Tunisiens polis”, svarar de på plattformen.
”Nej, ring inte!” ropar vi.
Det kommer att vara samma sak som i Libyen. De skulle sätta oss i fängelse. Jag vet inte om de ringde. Vi driver tillbaka mot Libyen, vi förlorar flera timmar. Vågorna slår upp över båten, allt är blött och kallt. Några tycker att vi ska sätta på motorn, köra ändå. Men han som styr säger: ”Inte ens stora skepp kan köra i det här vädret, och vi har en bara en liten båt. Vi måste bara flyta med nu.”

Han har erfarenhet av havet i Somalia, det är tur. När havet har lugnat ner sig kan vi slå på motorn och börja köra igen.

Vi ser en stor båt, den passerar. Sedan är vi ensamma igen.

Vi har fått väldigt lite mat. Men det är inte som i Sahara, jag blir inte hungrig och törstig på samma sätt. Det räcker med lite bröd och vatten på en hel dag. I Sahara kunde jag dricka en hel flaska vatten och ändå vara törstig. Här är allt kallt och blött. Två personer är fortfarande sjösjuka, de hänger över relingen och kräks. Men havet är nästan stilla nu.

Min rädsla kopplas på direkt, tar tag om min strupe

”Vad är det där?” säger någon bredvid mig och pekar. Jag tittar också.

Det är kläder. Som flyter i vattnet. Det går inte att se om det är en människa i kläderna. Det ser ut som ett bylte bara, som flyter lugnt på de mjuka vågorna. Jag vill också kräkas. Ingen svarar på frågan. Det finns inget att svara. Efter en stund ser vi en trasig träbåt som flyter upp och ner. Den liknar den vi sitter i. Stora stycken har slitits bort från skrovet. Det är inte mycket kvar av den. Jag tänker på havets botten. Det är en gravplats utan minnesmärken. Snart är kläderna och vrakdelarna också försvunna.

”Det är hål i båten!” ropar någon. Rösten är gäll. Min rädsla kopplas på direkt, tar tag om min strupe. Det kanske är vår tur nu.

”Ni måste ösa!” vrålar han som styr och kastar en skopa åt dem som sitter närmast hålet. De börjar ösa. Öser och öser. Vi turas om. Klockan är tre på natten. Det är mycket mörkt.

Då ser vi ett ljus. Vi blir så lyckliga, vi tror att vi snart är framme, kanske två timmar kvar bara. Men det är längre än så, vi kör och kör men ljuset verkar knappt komma närmare. Sedan kommer en polisbåt. Det är Malta, inte Lampedusa, som vi närmar oss. Polisen pratar engelska.

”Vad gör ni här?” säger de. Vi ber om hjälp, säger att båten är trasig och att vi har slut på dricksvatten. De säger att vi nog ska klara oss och ger oss några vattenflaskor. De ska möta oss där inne, säger de. Sedan åker de. Vi fortsätter själva, det tar lång tid, jag vet inte hur lång men det känns som en evighet. Vi öser och öser för att båten inte ska sjunka. När vi kommer fram är polisen där, väntar på oss.

Illustration: Beat Lindberg

Beat Lindberg är en kreativ mångsysslare och socialarbetare med intresse för tro, samhälle & politik som driver podden Vad är det ens tillsammans med Rita Feldman och bor i Kista.

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

 

Print Friendly, PDF & Email