Det finns inget att romantisera med sprickorna i asfalten i området vi är ifrån.
Med varannan gatlykta ur funktion.
Med vräkningar och höjda hyror och föräldrar som behövt jobba flera jobb för att klara av hyran.
Ibland känner jag att jag har Stockholmssyndrom.
Jag är fastbunden till ett område som både påminner mig om mina trauman men även om det som format mig till den jag är idag.
Mina barndomsminnen spelas upp i minnet på mig vid varje lekplats, varje bänk, varje kiosk.
Vissa förknippar jag idag med bortgångar.
Jag går av vid en annan station eller tar en annan väg hem för att undvika att gå förbi fotbollsplanen.
Platsen jag sist umgicks med min barndomsvän på.
Min barndomsvän som inte längre lever idag.
Jag ser att kvinnan som jobbar i kiosken vid tunnelbanan fortfarande är rädd sedan skjutningen utanför kiosken.
Jag ser inte henne lika ofta längre.
Vi har behövt skrika våra lungor ut om att det pågår en nationell kris.
Men det är som att alla innanför tullarna stänger för öron och ögon.
Vi är från området ni inte vågar vistas i på kvällarna.
Trots sprickor i asfalten, gatlyktor som inte fungerar, trots tragedier och sorg lever ett hopp inom oss fortfarande kvar. En gemenskap. Även om den ibland känns svagare än förr, när vi var barn.
Jag fick en fråga på jobbet en gång. Om jag någonsin känner mig rädd när jag är på väg hem från tunnelbanan efter ett nattpass. För “du är ju trots allt från en no-go-zone” var vad mannen sa till mig. Jag känner mig tryggare här än på någon annan plats i denna stad. Jag svarade dock bara med ett enkelt “nej”. Jag är trött på att förklara, trött på att övertyga, trött på termen “socioekonomiskt utsatt område”.
Trött på fritidsgårdar som stängs ned, öppettider för biblioteket som kortas och massa andra resurser som skärs ned på.
Lika barn leka bäst. Det stämmer inte in helt på oss.
Att det som förde oss samman var våra olika kulturer, språk och traditioner är det jag kommer ihåg från 00-talet när jag var barn.
Vår gemenskap, det som höll oss ihop.
Egentligen också våra likheter.
“Frid vare med dig”, hälsar vi när vi passerar varandra.
På ett språk som för vissa av oss inte är vårt modersmål och inte heller ett språk vi är flytande i.
För mig är mitt Järva Keyas album Nyanser av blå, Z.E & Cherries låt 163 för evigt och Mohammed Alis 50 länder.
Ni har aldrig låtit oss sörja våra bortgångna.
Kritiserat, ifrågasatt våra föräldrar.
Men aldrig sett våra syskons liv som värdiga.
Blinda för det faktum att vi blöder samma färg, våra tårar rinner likadant, vår sorg väger lika tungt som er.
Det var aldrig vi som skapade ett “vi och dem”.
Esra Aydogan
