En rapport från en värld i stadigt förfall, står det i baksidestexten till boken Du vill inte mer. Ja, det stämmer nog, men det är också en bok om världens bästa yrke. I alla fall om du frågar Alexander Mahmoud.
Han är ingen vanlig fotograf och journalist, Alexander Mahmoud. Han kommer från en liten ort i Småland, flyttade till Stockholm och hamnade i Husby. Han gjorde succé, nominerades två gånger till Stora journalistpriset innan han fyllt 30 och fick till slut ta emot priset när han nomineratdes för tredje gången 2021. Och han bor fortfarande kvar i Husby.
Du vill inte mer, utgiven på Norstedts förlag 2023, är en dagbok i text och bild. Den inleds på julafton 2019, fortsätter genom pandemin och slutar några månader efter Rysslands invasion av Ukraina.
Med jämna mellanrum tar han bilen hem till mamma i Småland
Formmässigt liknar boken hans första bok, Mellan rummen, (Atlas, 2015). Skillnaden är att han denna gång är en fast anställd fotograf på landets största morgontidning. Men annars är ganska mycket sig likt. Han arbetar jämt, flänger mellan flyktinglägret på Lesbos i Grekland och gör intervjuer om adoptioner i Temuco i Chile. Med jämna mellanrum tar han bilen de dryga 45 milen hem till mamma i Småland, han hinner käka en pizza med sin brorsa för att sedan dra vidare till Värmland för att plåta en konstnär.
Han gör en roadtrip genom Europa med ständiga covid-tester och svettiga munskydd, rapporterar från skjutningar i Husby, bara några kvarter hemifrån, och följer protesterna mot Paludan på hemmaplan. Ena dagen träffar han bärplockare från Thailand i Västerbotten, nästa dag miljardären Barbara Bergström, som grundade Internationella Engelska skolan.
Med en mamma från forna Jugoslavien och en arabisk pappa stack han ut
Vissa berättelser är tillbakablickar, minnen från uppväxten i lilla Grimslöv i Småland. Med en mamma från forna Jugoslavien och en arabisk pappa stack han ut. Han kallades n-ordet hela tiden. Föräldrarna skiljde sig, pappan har egen restaurang, mamman sliter i äldreomsorgen och ”plastpappan” från Polen är periodvis utan arbete. Alla arbetar och sliter hårt, precis som han själv.
För han jobbar jämt. Det går så fort att man som läsare blir andfådd och börjar oroa sig för hans hälsa. Hur länge ska han hålla? Nog måste han väl bara slappa emellanåt? Han gjorde ett försök att bli en som kopplar av med odling och fick en kolonilott i Akalla. Men det funkade inte, ogräset tog över, han hann inte och var tvungen att säga upp sin bit mark efter en säsong.
Flera av Alexander Mahmouds vänner är människor han mött i sitt arbete och i sin vardag. Han hjälper Darya, en ensam papperslös kvinna, till BB när det är dags, han går på begravningen när Katarinas mamma dör och följer med Lynn till Migrationsverket. Han verkar vara obrottsligt lojal med dem han lär känna och glömmer inte heller sin egen historia. Det är nog därför han är så bra som han är.
Han håller alltid kontakten med dem han intervjuar och fotograferar
Han sade en gång, när han föreläste på kursen i lokaljournalistik, som jag håller varje höst på Kista folkhögskola, att han alltid håller kontakten med dem han intervjuar och fotograferar. När jag ifrågasatte om det verkligen var möjligt, vidhöll han, jo, alltid.
Bokens titel är Du vill inte mer. Och så en bild på en liten rundkindad pojke, säkert Alexander själv, som somnat med huvudet på matbordet och med en macka i handen. Men jag undrar vad det är han inte vill, för jobba vill han. Han arbetar verkligen jämt, och han gör ett viktigt jobb. Hans sista ord i boken är ”jag har världens bästa jobb”. Och jag håller med, det har han faktiskt.
Kerstin Gustafsson Figueroa
Bild: Sally Hallberg
