När FN:s expertgrupp för rasrättvisa och brottsbekämpning besökte Sverige var det inte bara Järvapolisen de talade med. De träffade även forskare och människorättsaktivister som Michael McEachrane, gästforskare vid Raoul Wallenberg institutet för mänskliga rättigheter.

Det slutgiltiga resultatet av FN-panelens granskning av svensk polis har inte redovisats ännu, men tydligt är att de såg stora brister. Ändå har det varit påfallande tyst om besöket, både i media och från politiskt håll. Vad beror det på?

– Ja du, det är ju dagens fråga. Med tanke på att gängkriminaliteten och det gängrelaterade våldet var bland de största valfrågorna och alla de polisiära åtgärder som nu föreslås är det förstås konstigt att man inte ger mer uppmärksamhet till en sådan här FN-grupp. Vad ska man säga? Absurt, bisarrt, mycket märkligt… Det verkar inte vara rationellt, men det säger väl en del om vårt samhälle, säger Michael McEachrane.

Institutionell rasism är ett problem inom svensk polis

Han är en av tio medlemmar i FN:s permanenta forum för människor av afrikansk härkomst (The United Nations Permanent Forum of People of African Descent) som liksom den andra expertgruppen också startades förra året. En del i Michael McEachranes nuvarande arbete på Raoul Wallenberg institutet är att skriva en EU-rapport om antirasism inom svensk polis, så han är väl insatt i ämnet.

– Vi vet att institutionell rasism är ett problem inom svensk polis och det förekommer etnisk profilering. Polisen skiljer sig förmodligen inte från andra arbetsplatser och organisationer i Sverige. Där förekommer både diskriminering, upplevelser av minoritetsstress, glastak och mikroaggressioner.

Även om polisen följer samma strukturella tendenser som resten av samhället har de en särställning i och med sin grundläggande funktion att upprätthålla lagen. Men svensk polis har ingen insamling av data om likabehandling och diskriminering på etnisk grund, säger Michael McEachrane.

Etnicitet är den mest omfattande orsaken till diskriminering

– En intern likabehandlingsplan finns men fokus för den ligger på genus, hbtqi+ och funktionshinder. Diskrimineringsgrunden etnicitet finns inte med bland fokusområdena och det är förstås uppseendeväckande. Särskilt när vi vet att den mest omfattande orsaken till diskriminering i samhälle idag är etnicitet, inklusive hudfärg.

Varför är det så?

– Det får man fråga dem om. Etnicitet och hudfärg är ofta det sista man fokuserar på i jämlikhetsarbete i Sverige. Det finns en föreställning om att Sverige är färgblint och jag tror att den stora, breda allmänheten tänker om sig själv att man är kategoriskt ickerasistisk. En annan möjlig förklaring är att det har att göra med den nationella identiteten. Så länge något rör andra etniska svenskar går det att relatera till, annars handlar det om ”andra”.

FN-delegaterna uttryckte en oro över att svensk poliskår ska begå samma misstag som den amerikanska har gjort och Michael McEachrane har också svårt att se ljust på framtiden.

– Utvecklingen går i fel riktning nu. Det är ett ensidigt fokus på repression och straff i en utsträckning som saknar vetenskapligt stöd. Det finns lite intresse för bakomliggande sociala orsaker. Istället sägs det att det är de med så kallad invandrarbakgrund, utomeuropeisk sådan i synnerhet,  som är problemet och att vi därför måste hota, straffa, tygla och fostra dem.

Anna Nygård

Print Friendly, PDF & Email