KRÖNIKA På väg hem från centrum såg jag ett filmteam utanför Allégrillen. Jag trodde något tråkigt hade hänt igen, men grillkillen sade:
– Nej, nej, de sitter och intervjuar Hagi Farah! Det är holländsk TV.

Mohamed Hagi Farah som satt en bit bort fick syn på mig och ropade:
– Hej, henne kan ni intervjua!

Så jag gick fram till TV-teamet och vi började prata, det var uppsluppen stämning och vi skrattade. De frågade mig ”får du vara i fred här?” och ”är du accepterad här?”.

De trodde alltså att ”sådana som jag” kände mig obekväm här i Rinkeby

Då reagerade jag inte så mycket på det, som jag gör idag. Men de trodde alltså att ”sådana som jag” kände mig obekväm här i Rinkeby…

Jag tycker det är så tråkigt att vissa utifrån har spridit så sjuka grejer om våra förorter. Vilken störd propaganda, det gör mig ledsen.

Min kompis Leila från Somalia satte på mig en slöja när det var eid. Hennes pappa skrattade så att han inte visste vart han skulle ta vägen. Alla var glada att jag hakade på och firade eid med mina grannar.

De vill träffa svenskar, men de känner inga

Många, många, många bjuder in mig på kaffe eller mat när jag knackar dörr på Rinkebysvängen och informerar om Hyresgästföreningen. Jag har ju oftast inte tid att gå in och sätta mig dock, men ändå. Jag har aldrig hört att muslimerna vill leva separatistiskt. De vill träffa svenskar, men de känner inga.

Journalistkåren här hemma, denna medelklass på Södermalm, verkar ha samma förutfattade meningar som det holländska teamet. Eller är det kanske så att man letar efter sociala problem hos andra för att inte se sina egna? Det första jag möttes av när jag gick av pendeltåget på Södra station senast var en ung, blond, söt, uppgiven kille som satt och tiggde utanför spärrarna.

Så jag uppmanar er, skriv om ert eget innan ni förklarar för oss hur vi har det. Vi har tillräckligt mycket här ute redan att brottas med. Och låt mina grannar vara ifred!

Nikoletta Dolfin
Print Friendly, PDF & Email