En ny generation eritreaner i Sverige har tröttnat på tystnaden. De kallar sig den blå revolutionen och kräver ett slut på hot, övervakning och lojalitetskrav från Eritreas regim. Under en heldagskonferens i Kista bestämde de sig för att göra det som deras föräldrar inte vågade: tala öppet.
De flesta artiklar om den eritreanska diasporan som skrivs från Järva handlar om den årliga kulturfestivalen och de som demonstrerar mot den.
Men i år uteblev motdemonstrationerna – då oppositionen bestämde sig för att istället ”dansa till sin egen musik.”
Som ett led i det arbetet har svensk-eritreanska föreningen för mänskliga rättigheter och rättvisa en lördag i november bjudit in diasporan, aktivister och journalister till en konferens på temat: ”Trygghet till alla i Sverige – Stoppa transnationellt förtryck.”
Längst fram i salen sitter Mehari och Samuel. De är båda aktiva inom den ”blå revolutionen” och kom till Sverige för bara ett par år sedan. Förtrycket, säger de, tog inte slut när de flydde. Det följde med. Men även om rädslan följde med över haven, så gjorde också modet det och därför är de här.
De beskriver hur ambassaden vägrar utfärda pass till dem som inte är lojala och hur anhöriga i Eritrea fängslas för att tysta eritreaner i exil.
– De försöker tysta oss med hot och våld. Vi har hotats om vi inte slutar vårt demokratiska arbete. Men vi ska inte sluta. Vi ska kämpa tills Eritrea blir demokratiskt – tills vi är trygga också här i Sverige. Vi som lever i frihet måste tala för de som inte kan.
Transnationellt förtryck är en term som använts för hur auktoritära stater förföljer medborgare efter flykten och det är för att få upp diskussionen om begreppet som konferensen arrangeras.
Först ut att tala inför den fullsatta hörsalen är den brittiske journalisten Martin Plaut. Han har den där stillsamma, hållningen hos någon som berättat samma historia många gånger – men som ändå vet att han måste berätta den igen.
Efter ett långt yrkesliv för BBC och 10 böcker varav några av de mest kända inkluderar ”Understanding Eritrea”, ”Promise and Despair”, och ”Who Rules South Africa?” är hans namn idag ett rött skynke för Eritreas ledning – men han är desto mer uppskattat hos oppositionen och ser sig som en nära allierad till demokratirörelsen.
Eritrea beskriver han i sitt öppningstal som ett land där tystnad blivit en överlevnadsstrategi: Ett land utan fria medier, utan val, där varje ord vägs på en osynlig våg.
– Eritrea är ett av världens mest repressiva länder – på en kontinent där konkurrensen om sista platsen är hård.
Enligt Martin Plaut har regimen byggt sin makt på rädsla – och pengar från diasporan.
– En tredjedel av statsbudgeten kommer från utlandsboende eritreaner. Tvåprocentsskatten, de påtvingade inbetalningarna, lojalitetsbreven. Det är ett väloljat system av kontroll, förklarar han.
Men menar Plaut: det handlar inte bara om pengar. Det handlar lika mycket om information. Vem som är lojal. Vem som pratar. Vem som ska tystas.
Debatten i England liknar den som funnits i Sverige kring tvåprocentskatten och Plaut berättar att under en period uppmanades alla som utsatts för påtryckningar att polisanmäla – men anmälningarna lades ner och svaret från de brittiska politikerna blev att det var tillåtet för utländska stater att beskatta sina medborgare.
Eritrea såväl som USA kunde fortsätta att beskatta diasporan.
– Det var ett svar som fick de som polisanmälde att känna sig förrådda. Förtroende för de brittiska myndigheterna eroderade och ingen polisanmälde längre.
Dödläget för oppositionen förklarar Plaut bröts under 2023 när protesterna mot de årliga kulturfestivalerna blev omfattande – och på fler platser våldsamma.
I Israel sköt polisen skarpt. I Tyskland skadades poliser. I Sverige deltog flera hundra motdemonstranter under ett våldsamt upplopp mot festivalen och Martin Plaut lyfter att regeringar runt om i Europa nu stod inför en utmaning i hur dessa motsättningar skulle hanteras mellan å ena sidan den ”blå revolutionen” och ”regimen”.
Men poängterar också Plaut, de blå, började också se att den nya metoden, slog tillbaka, ”backfired” på den egna rörelsen: Många vände sig emot våldet och oppositionen tappade i förtroende.
Under frågestunden undrar en av konferensdeltagarna varför de europeiska regeringarna inte agerar mot Eritrea?
För att besvara frågan ber Martin Plaut mötesdeltagarna att sätta sig in i en europeisk utrikesministers skor och förstå att de har en ”extremt stor mängd auktoritära stater att hantera.”
– Som departement måste de hantera alla dessa diktaturer och detta är ett jättejobb i sig. Sedan måste de hantera alla krav på att agera mot dessa diktaturer och sammanfattningsvis blir det en extrem arbetsbelastning, svarar han.
Plaut förklarar att han också vill att den brittiska regeringen ”gör mer” men att de i en situation med en humanitär katastrof i Sudan där miljoner riskerar att dö, ett invasionskrig i Ukraina och ett Gaza i ruiner – också måste förstå att en liten diktatur som Eritrea inte är prioriterad.
– Eritrea är inget problem för väst. Afewerki håller allt tyst och stängt. Det är ett problem för medborgarna – men inte för omvärlden, fortsätter Plaut.
Men, lägger han till: när den blå revolutionen, brigaden, började använda våld hamnade Eritrea plötsligt högst upp på dagordningen och blev ett ärende på skrivbordet hos alla utrikesministrar.
Även polismyndigheter och regeringen insåg att de inte kan tillåta slagsmål på landets gator.
– När du är artig och charmerande då är du inget problem, men när du är oresonabel arg och kastar sten, så blir de mer intresserade av dig, du hamnar du på agendan.
Svaret får flera i publiken att skrika högt i protest:
– Så kan du inte säga! Nej! Ropar, bland annat Åsa Nilsson Söderström, lokalpolitiker för liberalerna i Spånga-Tensta som sitter på första raden.
Martin Plaut förstår inte svenska, men förstår på reaktionerna att han upprört åhörarna och förtydligar att han inte förespråkar våld, men bara rakt och ärligt berättar hur politiken fungerar.
– Om kampen förut togs ut till gatorna, så måste den nu tas tillbaka till parlamentet, avslutar han och uppmanar alla att engagera sig politiskt för att driva frågan om Eritrea både lokalt och nationellt.
Inför konferensen har en annan eritreansk förening, de som arrangerar den årliga festivalen i Järva, gått ut och i ett brev till rektorn för Kista folkhögskola och uppmanat skolan att omedelbart ”avbryta uthyrningen” av lokalen till den grupp som står bakom evenemanget.
Orsaken är att konferensarrangörerna anses ha en ”lång och väldokumenterad historik av våld, hot och vandalism, samt att flera personer i kretsen tidigare har dömts till fängelse i samband med liknande sammankomster”.
Det som åsyftas är domarna efter det våldsamma upploppet på Järvafältet 2023 där motdemonstranter stormade festivalen och satte eld på bilar och tält. Flera dömdes efter det till fängelse för våldsamt upplopp och domstolen beaktade särskilt det allvarliga att de stormat ett möte med tillstånd.
Även i Tyskland har den blå rörelsen anklagats för att ha organiserat våldsamma upplopp vid den eritreanska kulturfestivalen i staden Giessen i augusti 2022 och september 2023, samt vid ett seminarium anordnat av en eritreansk förening i Stuttgart i september 2023.
Attackerna och de följande fängelsedomarna ledde till att gruppen idag misstänks vara en inhemsk terroristorganisation av den federala åklagarmyndigheten i Tyskland och under våren genomfördes en omfattande husrannsakan mot gruppens tyska medlemmar.
Den blå revolutionen kan sägas vara både ett begrepp, en flagga och en dröm. Men det som började med motivet att ”stoppa festivalerna”, har också i flera länder fått en allt fastare organisation och gruppens slutmål är enligt ledningen i Etiopien att ”avsätta” Isaias Afwerkis regim, som suttit vid makten i mer än 30 år. Ledarna för Brigaden N’Hamedu i Etiopien har också för BBC uppgett att deras mål inte kan nås genom en ”fredlig kamp” utan att rörelsens huvudsakliga kampmetod är väpnad kamp.
Det är också denna aspekt av den blå rörelsen som gör att både synen på gruppen och på vad som hände i Järva 2023 skiljer sig åt.
Arrangörerna av mötet i Kista menar tvärtemot Tingsrättens dom – att det var de som angreps och att de inte var angripare.
Den eritreanska diasporan i Norge mobiliserar för att få den norska regeringen att agera på en officiell rapport som utrett hoten mot asylsökande och diasporan i landet.
Men oavsett historieskrivningen har frågorna om mötesfrihet och demokrati blivit centrala för diasporan. De grundlagsfästa friheterna är i Sverige till för de vars åsikter man inte gillar. I ett sammanhang där även nazister skyddas av polis när de demonstrerar, blir det ett delikat dilemma, att bägge sidor nu vill förbjuda den andra sidan från att arrangera möten i Sverige.
Den ena sidan för att det finns en historik kring våld – den andra för att det finns kopplingar till diktaturen i Eritrea.
Just de demokratiska fri- och rättigheterna är också föremålet för nästa talare, Yuseph Isak från Norge. Han börjar med att visa en i Norge berömd bild på ett antal asylsökande ungdomar som efter att ha fått uppehållstillstånd deltar i firandet av den eritreanska värnpliktsarméns 25-årsjubileum.
Samma armé de flytt ifrån.
Ett sus går genom hörsalen när bilden visas.
– Detta är ett hot mot själva asylsystemet i Norge, menar Yuseph Isak och berättar att bilden tillsammans med annan information lett till att norska myndigheter i samarbete med säkerhetstjänsten nyligen gått igenom över 150 asylansökningar.
Förklaringen till att de som nyss var flyktingar kan ses fira nationaldagen och delta på den här typ av evenemang är enligt Yuseph Isak att de flesta inte ”flytt på grund av politik” utan på grund av att de inte kunde leva ett fullödigt liv i Eritrea.
– De flydde för att de inte kunde inte leva ett värdigt liv, de kunde inte studera, eller bruka jorden, demokrati var inte högst upp på önskelistan.
Stödet till regimen när de väl flytt, blir då mer av en symbol att hålla fast vid, än ett ställningstagande för demokrati eller diktatur.
Resultatet av debatten och genomlysningen i Norge blev att en myndighetsrapport togs fram i med rubriken Transnational repression – conceptual clarification and sectoral responsibilities som gick igenom om de åtgärder som repressiva utländska regeringar använder mot diasporagrupper som lever i Norge, inklusive Eritrea.
Redan i rapporten konstateras det att de ”norska myndigheternas reaktion och respons på det transnationella förtrycket för närvarande delvis präglas av en oförmåga att tolka eller formulera problemet på ett sätt som tillräckligt speglar dess allvar” – men några konkreta politiska förslag har inte utkristalliserats eller blivit verklighet efter att rapporten publicerats.
I sitt svar på kritiken har norska myndigheter pekat på att det är svårt att utreda ett förtryck som sker informellt och subtilt genom kyrkor och sociala samhällsstrukturer. En annan svårighet enligt de norska myndigheter är att de som utför hoten ”sitter i Eritrea och inte finns i Norge”.
Men just detta menar Yuseph Isak är centralt för att förstå motsättningen:
– Många missförstår konflikten och tror det är eritreaner som stödjer regimen som står mot de som inte stödjer regimen. Men detta är mellan oss som norrmän, norska medborgare och en utländsk stat: Eritrea. Vi kräver rätten att skyddas som norrmän mot utländsk påverkan.
Frågan för oppositionen blir följaktligen hur man ska kunna skydda de demokratiska fri – och rättigheterna, utan att de ”missbrukas” av vad de ser som utländska intressen.
Yuseph Isak lyfter fram en paradoxal situation där Eritrea enligt dem ”exploaterar” de demokratiska fri- och rättigheterna som att arrangera möten och att de därmed ”missbrukar demokratin”. Mötesfriheten poängterar han är tänkt för medborgarna och inte utländska stater.
– Det här är inte en konflikt mellan eritreaner. Det är en konflikt mellan en diktatur och ett demokratiskt samhälle som ännu inte förstått hur man skyddar sig.
Liknande tankegångar finns i en hyfsat färsk rapport från FOI från 2023 ”Diaspora och påverkan från främmande makt” som tittade på hur Iran, Syrien, Kina, Ryssland och Eritrea försökte påverka diasporan i Sverige.
Enligt rapporten är festivalen ett sätt att samla in pengar till styret i Eritrea något som tillbakavisats av arrangörerna som osant. Festivalarrangörerna har som svar på rapporten tidigare uppgett att festivalen inte representerar Eritrea och att de är en självständig förening. Arrangörerna menar att till festivalen är alla välkomna att ”fira sin identitet och kultur” och att de ser sig själva som brobyggare.
I rapporten konstateras att utvecklingen med staters påverkan innebär svåra utmaningar för liberala demokratier som Sverige, i att hitta balansen mellan att värna statens säkerhet och att samtidigt skydda individens demokratiska fri- och rättigheter.
– Vi måste sprida FOI-rapporten. Det är därför vi översatt den till tigrinja. Det här är kunskap som måste nå de som lever mitt i dettas, säger journalisten Khalid Abdu som är nästa talare.
Han var en gång i tiden chefredaktör för en av Eritreas oberoende tidningar, men som många andra journalister tvingades han fly i början av 2000-talet när den fria pressen stängdes ner efter kriget mot Etiopien.
FOI-rapporten har översatts till tigrinja och enligt Khalid Abdu är de tätskrivna sidor av svensk myndighetsprosa ”instrumentella” och lika viktigt för diasporan att få kunskap om som för myndigheterna.
Khalid Abdu lyfter fram att diasporan enligt regimen är ”den fjärde fronten” och att strategin nu är att säga att ”de inte är på regeringens sida utan på landets sida. Att det är ett stöd för landet Eritrea.”
– Nu är du här, du är säker, ignorera nu politik, är budskapet från regimanhängarna.
Nyckelevenemangen som alla i diasporan bör delta på för att inte bli rapporterade, menar han är självständighetsdagen den 24 maj, martyrernas dag den 29 juni, revolutionens dag den 1 september och firandet av den militära så kallade ”Fenkiloperationen” då hamnstaden Massawa befriades i februari 1990.
Men varnar han: att delta på någon av dessa tillställningar är att ”stötta en odemokratisk aktör.”
– Det är inte vi som säger detta, det är FOI. Varför ska vi slåss med dem om vi kan stoppa deras aktiviteter här i Sverige, genom att använda myndighetsrapporter, avslutar Khalid Abdu.
Strax innan konferensen bryter för lunch går de två svensk-eritreanerna Mehari och Samuel som suttit och lyssnat på föreläsningarna, fram och sätter på podiet, under den blå revolutionens symboliska flagga som satts upp med silvertejp på väggen.
Mehari kom 2014 och flydde först till Etiopien eftersom han inte såg någon framtid i Eritrea.
– I november 2023, efter ett åtta timmar långt arbetspass, var jag trött men glad på väg hem när tre maskerade unga män stoppade mig. De frågade varför jag kritiserade ledarskapet och sa att de visste vem jag var. Av deras frågor förstod jag att de var lojala med regimen.
Mehari frös till och lyssnade när de sa att de visste var han bodde, vilken förskola hans barn gick på och var hans släktingar bodde.
– Om du fortsätter att protestera får vi se vad som händer, sa de.
– Jag väntar fortfarande på att få veta vad deras beslut blir, säger Mehari.
Det Sverige han har lärt känna bygger på solidaritet och han beskriver hur han flydde från en diktatur, men att de hittade honom i Sverige.
– Jag vill inte ha sympati, jag vill se handling. Jag vill inte höra ”vi förstår”, jag vill se myndigheter agera!
Bredvid honom sitter Samuel. Han har bott i Sverige i sex år och precis gått ut gymnasiet. Den Blå revolutionen beskriver han som en rörelse av unga som kämpar för en ny framtid.
– Vi vill bygga ett demokratiskt och rättvist Eritrea, vi kämpar för en ny konstitution som skyddar medborgarnas rättigheter och garanterar yttrandefrihet — så att ingen någonsin tvingas till tystnad, vare sig hemma eller utomlands. Vi är generationen som vägrar vara tyst och rädd.
Avslutningsvis ber han svenska politiker att se förtrycket och stoppa hoten.
– Ni måste utreda hoten och stoppa de som här i Sverige arbetar för diktaturen. Hjälp oss som kämpar för demokrati. Den blå revolutionen kräver att alla politiska fångar friges nu! De skyldiga måste ställas till svars — vår röst är deras hopp. Jag är ett vittne. Jag har nu talat, och jag ber er att agera.
Martin Schibbye, Blankspot
