När förtroendet spricker, då är det nästan omöjligt för en politiker att utföra sitt uppdrag. Därför kan inte en utbildningsminister ljuga om sin examen. Förtroende tar tid att bygga, men raseras på några sekunder. Ibland räcker en enda lögn för att hela bygget ska falla.
I Simona Mohamssons fall handlar det om just det: en lögn om hennes utbildning. Hon uppgav sig ha en masterexamen från Åbo universitet, men informationen visar sig inte stämma. Det är inte bara ett klavertramp. Det är ett medvetet avsteg från sanningen som slår direkt mot det mest grundläggande som en utbildningsminister måste ha, trovärdighet.
En utbildningsminister utan trovärdighet är som en lärare som fuskar, en domare som är jävig, en läkare som fabricerat sitt examensbevis. Det går inte. Det är inte förenligt med uppdraget. Ministerposten kräver inte bara kunskap, den kräver också förtroende. Och förtroende bygger på att vi medborgare kan lita på att våra ledare talar sanning.
Men tilliten krackelerar.
Extra allvarligt är att det handlar om just utbildningsministern
Det som gör situationen extra allvarlig är att det handlar om just utbildningsministern, den person som ska företräda hela Sveriges utbildningssystem. Det är hon som står längst fram när vi pratar om vikten av kunskap, meriter och bildning. Det är hon som ska inge förtroende hos lärarna i klassrummen, rektorerna på skolorna, forskarna på universiteten. Men hur kan någon ta moraliskt ledarskap över utbildning, när man själv ljugit om sin egen akademiska bakgrund?
Vi kan inte ha en utbildningsminister som kräver kvalitet och integritet av andra, men inte uppvisar det själv. Det sänder ut fel signaler till hela samhället, inte minst till ungdomar och studenter som dagligen får höra att de måste kämpa för sina betyg, ta ansvar för sina prestationer och vara ärliga i sina studier.
Det spelar ingen roll om hon senare visar kompetens
När den som leder utbildningspolitiken inte själv står för dessa ideal, blir orden innehållslösa. Då förlorar både politikens innehåll och dess avsändare sitt värde. Det som återstår är ett tomt skal, en titel utan innehåll, ett ämbete utan respekt.
Ett svek mot allmänheten.
Tillit är det mest grundläggande kapitalet en minister har. Den dag förtroendet är borta, fungerar inte ämbetet. Varje beslut, varje uttalande, varje reform kommer då att mötas med misstänksamhet.
“Kan vi lita på det här?”
“Är det här också förskönat?”
Det spelar ingen roll om hon senare visar kompetens, skadan är redan skedd.
I en tid när politikerförakt växer och samhällsklimatet hårdnar, har vi inte råd med fler svek. Vi behöver ledare som visar ansvar, som vågar stå för sina tillkortakommanden och som tar konsekvenserna när de begår fel. Vi behöver tydlighet – inte undanflykter. Ärlighet – inte fasader.
Och framför allt: Vi behöver en utbildningsminister som representerar det bästa i vår utbildningstradition, inte det värsta. En som vinner vårt förtroende, inte kastar det över bord.
För när en minister ljuger om något så grundläggande som sin egen examen, då är det inte längre en enskild persons misstag. Det blir ett samhällsproblem.
Kahin Ahmed
