Murre Gonday och Simon Matiwos har inom kort premiär på sin andra pjäs på Kulturhuset Stadsteatern i Husby. Upploppet handlar om kravallerna i Husby 2013.
– Simon och jag vill dela våra och andras upplevelser från de dagarna, säger Murre.
Vi sitter i kafeterian inne på teatern i Husby. Det är snart dags för premiär och författarna vill med sin pjäs berätta om det som hände före, under och efter upploppet.
– Vi ser tyvärr ett mönster i Sverige och i omvärlden där samlad frustration till slut mynnar ut i upplopp. I många fall har det lett till en positiv förändring. Betyder det att våld är en lösning? Nej, men det är trots allt på grund av upploppet 2013 som vi sitter i lokalerna som blivit en teater, säger Murre.
När vi träffas har Stockholms kulturfestival precis avslutats. Den festivalen är en fortsättning på tidigare 08-festivalen och dessförinnan Vattenfestivalen.
– Och Vattenfestivalen grundades efter kravallerna i Kungsträdgården på 1980-talet.
Pjäsen är ingen glorifiering av våldet
Simon fortsätter:
– Allt som finns idag runt torget; Folkets Husby, Stadsteatern, Kulturskolan, Fryshuset och Framtidens Hus, har kommit efter kravallerna.
Han säger att det är inte någon slump att föreställningen visas lagom till valet.
– Pjäsen är ingen glorifiering av våldet, men åren 2010-2011, med Tahrirtorget och allt som hände runt om i världen, påverkade oss. Liknande upplopp skedde i London och Paris, och av samma anledning – polisvåldet. Sverige är en del i ett större sammanhang.
Tio år efter kravallerna i Husby 2013 intervjuade jag Basar Gerecci, en av dem som var med. Han var aktiv i Megafonen, en förening för unga som organiserade möten och föreläsningar. Då märkte jag att upploppet fortfarande är minerad mark. Efteråt splittrades de som var med, några kraschade och det tog tid att komma tillbaka.
– Ja, många tappade hopp, det ledde till stora interna konflikter. En del fortsatte på Fryshuset, en del stannade kvar och kämpade, några talade inte med varann på flera år, säger Simon.
De som kastade flest stenar fick jobb efter kravallerna
Murre säger att de som kastade flest stenar fick jobb efter kravallerna.
– Och de som sökte jobb och skötte sig, de fick ingenting. De blev bara statistik.
Ingen av dem menar att det egentligen har blivit bättre sedan 2013.
– Nej, problemen som vi hade 2013, de är tio gånger värre idag, säger Murre. När det gäller folks tro på framtiden, engagemang och solidaritet – allt har blivit värre. Sorgligt nog.
– Men Husby har kommit tillbaka bra, invänder Simon. Här finns Folkets Husby, teatern, kulturskolan, Husby gård, Husby är ett kultur-Mecka idag, som jag är stolt över!
Eftersom upploppet är en händelse, som många i Husby verkar ha en uppfattning om, undrar jag om de inte är oroliga för hur pjäsen ska tas emot.
– Nej, vi skjuter åt alla håll. Det är våra samlade upplevelser av den perioden. Plus fiction, såklart. Jag hoppas att de flesta som var med är stolta över att det är vi som skrivit pjäsen, säger Simon.
Ingen hade rätt i slutet av dagen
Murre håller med:
– Vet du, ingen hade rätt i slutet av dagen; inte Megafonen, inte stenkastarna, inte polisen, inte politikerna.
De menar att pjäsen är en påminnelse, en tillbakablick på vad Sverige var då och vart Sverige är på väg nu. Föreställningen blir 80-90 minuter nutidshistoria, utan paus.
– Det är så fint att kidsen som är 14-15 år, som inte varit med, utan bara har hört om upploppet och kanske sett det på Youtube, nu får de komma och uppleva det här på teatern, säger Murre.
– Media uppmärksammar oss när något har hänt, när polisen har ingripit, men ingen kollar vad som föranlett händelsen, säger Simon.
Det vill de visa med pjäsen; föräldrar som jobbar hela dagen, barn som inte har någonstans att vara, de är för gamla för den ena fritidsgården, för unga för den andra. Att göra en film vore en dröm
– Och när killar saknar sysselsättning hamnar många i centrum, den offentliga platsen blir deras. När polisen i sin tur trakasserar dem på just denna plats, då blir det problem.
Murre och Simon har precis gått klart en utbildning i att skriva filmmanus och att göra film vore en dröm. Men de konstaterar att de flesta producenter de träffat är mer intresserade av deras målgrupp än deras kunskaper.
– De vill ha en ny publik, men de vill skriva filmmanusen själva.
Lite oroligt är det allt, inför premiären. Men de oroar sig inte för debatten, utan de hoppas det blir debatt.
– Den förra pjäsen gick så bra och man vill ju alltid överträffa det man gjort tidigare. Men det här är en helt annan berättelse, så man kanske inte ska jämföra. Vi får se vad ungdomarna säger, de är svårast, säger Simon.
– Vi utgår från en familj, som vill ha förändring, men på olika sätt. Upploppet är en riktig händelse och vi har verkligen försökt få med alla aspekter, som vi minns det i alla fall. Sedan kan man inte få med allt, säger Murre.
Det är första gången de är med på repetitionerna
Medan vi pratar pågår repetitionerna inne på scenen för fullt. Vi går in i salongen och tittar en stund tillsammans. Varken Murre eller Simon har sett föreställningen ännu, och det är första gången de är med på repetitionerna.
– Varsågoda!
Regissören Olof Hansson ger order. Ahmed Berhan kommer in på scenen igen, efter en stund kommer Sharmarke Elmi och han slamrar och väsnas.
– Shhh! Eru efterbliven? De sover.
Ahmed spelar storebror och Sharmarke lillebror, precis som i 8 kvadrat. Nu handlar det om dem och deras föräldrar, en familj i Husby under kravallerna 2013.
I en scen går Ahmed med sin mamma, som spelas av Segen Tesfai, till polisen. Hon har kallats till ett förhör utan orsak och i vanlig ordning följer sonen med sin mamma för att reda ut vad som kan ha hänt. Det visar sig att det inte var mamman polisen var intresserade av.
– Det där hände mig, och min mamma, viskar Simon till mig.
Kerstin Gustafsson Figueroa
