Och det hände sig vid den här tiden att jag hamnade på en julkonsert i kyrkan. Konserten var utomhus, i trädgården till kyrkan Santa Teresa de los Andes i Chillan. Min svåger skulle sjunga med kyrkans kör.
Eller rättare sagt, han sjunger i en av kyrkans körer, för körer och grupper avlöste varandra under drygt två timmars tid. Gamla och unga sjöng tillsammans i olika konstellationer, de yngsta uppträdde som Rudolf med röda mulen, ungdomar spelade gitarr och fiol och sjöng i stämmor. Min svåger sjunger i en herrkör med namnet Los Madrugadores, de morgonpigga. De är arton medelålders män som träffas varje lördag kl 07.00 i kyrkan för att sjunga tillsammans.
Sedan talade han om kärlek och solidaritet
Den här kvällen i arbetarstadsdelen Santa Elvira lärde jag mig något om den roll en församling kan spela. Prästen inledde med att läsa en dikt av Gabriela Mistral, poeten som är en de två chilenare som fått nobelpriset i litteratur. (Den andre var Pablo Neruda.) Sedan talade prästen om kärlek och solidaritet och det kändes som om det var länge sedan jag hörde någon använda de orden utan ironi. Det var fint.
45 familjer i Santa Elvira hade under hela året regelbundet fått livsmedel som samlats in och fördelats av församlingens medlemmar. En aktiv kyrka arbetar för andra, sade prästen, annars är tron död. Det visade sig att både unga och gamla hade lärt sig spela gitarr i kyrkan och de fick diplom under kvällen. De sjunger, firar högtider och har en lång rad aktiviteter i där. Församlingen är både socialtjänst och kulturskola på samma gång. Plus tron, såklart.
Den där oslagbara känslan att göra något viktigt och vara en del av något större än en själv
Jag har aldrig haft några höga tankar om katolska kyrkan, av många uppenbara skäl, men i den här lokala församlingen såg jag något som kan förklara kyrkans kraft. Inte bara trösten i tron i en orolig värld, utan även styrkan som finns i kollektivt arbete för vårt gemensamma bästa. Den där oslagbara känslan att göra något viktigt och vara en del av något större än en själv.
Dessutom tyckte jag om den tolerans som uppstår i blandningen av olika åldrar och alla stilar; där fanns såväl uppklädda i nystrukna skjortor, som punkare och K-pop, prydliga äldre damer och barn i tomteluva. En ung punktjej, hon var en av de ansvariga organisatörerna för konserten, stod bredvid mig i publiken en stund på slutet. Hon var finklädd i kortkort kjol, nätlinne och hade gigantiska fejkögonfransar. När alla på slutet sjöng Stilla natt tillsammans då grät hon samtidigt som hon sjöng.
Kerstin Gustafsson Figueroa
