En granskning som svensk polis behöver

Stefan Holgersson är polis, forskare, författare och sedan 2018 även professor vid Polishögskolan i Oslo. Han har i många år bedrivit ett outtröttligt arbete för att granska svensk polis. Anders Cardell har läst hans senaste rapport om polisens utmaningar.

En av Holgerssons hjärtefrågor har varit att varit att få polisen att öka sin samverkan med forskare och vetenskapliga institutioner för att på ett bättre sätt kunna värdera insatser och åtgärder utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Hans arbete har inte begränsats till att endast identifiera problem utan omfattar även verksamhetsutvecklande förslag och åtgärder. Hans rapporter har ofta mötts med fientlighet från höga polischefer. En uppenbar orsak till denna reaktion handlar om en utbredd oförmåga till självkritik hos myndighetens företrädare.

En anledning till varför det är viktigt att granska Polisen är att de har, vare sig myndigheten vill det eller inte, en unik och avgörande inverkan på hur allmänheten formar sin verklighetsbild. Det innebär att bristfälliga eller missvisande analyser inte bara får konsekvenser för myndighetens möjligheter till utveckling, utan även leder till konsekvenser för hur allmänheten tolkar det som händer i samhället. En ökad våldsutveckling kopplad till vissa delar av den kriminella miljön, har dessutom gjort att polisen fått en särskilt framträdande roll i massmedia de senaste åren.

Eftersom stora delar av myndighetens arbete omgärdas av sekretess, har myndighetens företrädare ofta haft förmånen att själva få beskriva verksamhetens bedrifter och utmaningar. Bristande offentlig insyn har gjort att det varit svårt att ifrågasätta och problematisera myndighetens fördelning av resurser, strategier, metoder och tillvägagångssätt. Då är det lätt att ägna sig åt projicering (lägga skuld för egna misslyckanden utanför sig själv) utan att riskera att bli ifrågasatt.

Stefan Holgersson exemplifierar han detta med följande rader: ”När Polismyndigheten får kritik för bristande förmåga att klara sitt uppdrag hänvisas ofta till yttre omständigheter som polisen inte kunnat förutse eller kontrollera. På så sätt avleds uppmärksamheten från de underliggande problem som hindrar en fungerande polisverksamhet.”
Ett vanligt förekommande förklaring från myndighetens företrädare när man inte lyckats uppnå förväntade mål, har varit att myndigheten saknar resurser. Även om det finns tillfällen då detta kan betraktas som ett giltigt skäl, finns det mängder av exempel på när prat om bristande resurser snarare varit ett sätt att flytta fokus från brister i metoder och tillvägagångssätt.

Ett exempel som finns med i Holgerssons summering är den kaosartad situation i polisens passhantering som uppstod vintern 2022. Passkaoset är ett exempel på hur den högsta polisledningen försatte sig själv i en kritisk situation, men försökte ge en helt annan bild av orsakerna till myndighetens misslyckande. Denna gång var det dock inte möjligt för polisledningen att hänvisa till ”bristande resurser” eftersom passhanteringen var självfinansierad. Det gjorde att man inte kunde hänvisa till att myndigheten varit tvungen att prioritera sina resurser till förmån för andra verksamhetsområden.

En annan återkommande förklaring till varför myndigheten inte lyckats uppnå förväntade mål har varit att det i socialt utsatta områden existerar en tystnadskultur som gör att varken brottsoffer eller vittnen pratar med polisen. Denna förklaring lägger hela ansvaret på de drabbade och utmålar vissa områden som kulturellt präglade av en avoghet till samhället. Förklaringen missar helt polisens ansvar att skapa förtroende och att skydda personer som genom sina vittnesmål riskerar att utsätta sig för fara. 

I Stefans Holgerssons summering av Polismyndighetens utmaningar finns polisens interna tystnadskultur uppräknad. Rädslan för konsekvenserna av att vittna om oegentligheter hänger samman med hur man uppfattar risken att utsättas för repressalier. En sådan rädsla finns alltså även inom polisen. Att svepande påstå att vissa områden omfattas av en tystnadskultur är inte bara en stigmatisering, Det är ohederligt. Tyvärr har många journalister ofta nöjt sig med denna förklaring och de följdfrågor man kunnat förvänta sig har uteblivit. 

Stefan Holgersson har i tidigare rapporter redogjort för hur polisen utnyttjat allmänhetens bristande möjligheter till insyn, tillsammans med bedrägliga kommunikations strategier, för att undvika ifrågasättande och krav på förändring. Det är hela tiden ”någon annans fel” när verksamheten inte lyckas uppnå förväntade mål. Så länge orsaker till misslyckande förläggs utanför den egna verksamhetens kontroll, kan man undvika att genomföra strukturella förändringar.

I rapporten ges ett flertal exempel på hur myndigheten använt sig av olika metoder för att frigöra sig från ansvar och krav på förändring och det är uppenbart att detta sätt att hantera svårigheter inte har gynnat någon annan än individer som finns i organisationens ledning.

Summeringen sätter på ett mycket konkret sätt, fingret på viktiga problem inom myndigheten, samtidigt som den skapar hopp, eftersom den bidrar med konkreta exempel på vad som kan göras för att åstadkomma förändring.

Vi lever i en tid som är präglad av stora samhällsutmaningar och allmänhetens behov av att kunna lita på Polisen är helt avgörande för myndighetens framgång och utveckling. Om polisen väljer att fortsätta i samma hjulspår är det ett svek mot både allmänheten och alla de poliser som är beredda att göra stora uppoffringar för att tjäna landets befolkning.

Polisen kan välja att antingen fortsätta betrakta sig själv som ”ett offer för olika omständigheter” eller återerövra kontroll över verksamhetens utveckling och framgång genom att våga möta den kritik som summeringen ger uttryck för.
Rapporten har namnet ”en summering av Polismyndighetens utmaningar” men det skulle lika gärna kunnat heta ”en summering av Polismyndighetens möjligheter” eftersom tankar om vad som är möjligt, är det som stannar kvar efter att man har läst igenom materialet.

Stefan Holgerssons envetna arbete med att granska och analysera svensk polis är värt en eloge. Denna summering bör, tillsammans med hans övriga rapporter, vara standardlitteratur för alla journalister som kommer i kontakt med polismyndighetens företrädare.

Anders Cardell