Nobel har i flera decennier tagit stor plats i Järva, särskilt i Rinkeby och Tensta. Elever från 37 årskullar har fått fördjupa sig i Alfred Nobels liv och verk, samt de nobelpristagare som varit aktuella just det året då de arbetat med Nobel, särskilt litteraturpristagaren.
Själv har också jag mest intresserat mig för litteraturpristagarna, och de flesta år kunnat konstatera att det är ännu en (för mig) helt okänd författare som prisats.
Ibland har jag glott lite på TV-sändningen från banketten, för att spana in de många gånger otroliga kreationerna som damerna bär, och på köpet bli lite mer allmänbildad genom att höra om de olika upptäckterna som prisats.
Av klänningarna är Sara Danius håll-käften-gubbstruttar i akademiden-klänning från 2018 den mest minnesvärda hittills. Att säga så mycket till så många utan att yttra ett enda ord är en unik bedrift.
Just det året upptäckte jag också en fantastisk svensk artist, Anna von Hausswolff, det är sådant som kan hända under en nobelsändning.
Att jag slog på TV:n den 10 december 2025 var nog mycket för att för en stund fly bort från allt som känns tungt både i Sverige och i vår omvärld. Mitt i all pompa och ståt blev det dags för pristagarna att hålla tal, kan inte säga att jag har lyssnat särskilt noga på talen förut, men här var det ett som verkligen berörde mig på riktigt.
En av de tre pristagarna i kemi, Professor Omar Yaghi, skulle representera kemipristagarna och hålla talet. Han talade först lite allmänt om kemi och om mänsklighetens naturliga nyfikenhet på omvärlden för att sedan bli mer personlig och berätta om sin barndom.
Hans passion för kemi blev hans tillflykt och tröst
Han är ett av tio barn i en flyktingfamilj, som bodde i Amman i Jordanien. De hade vare sig el eller vatten, och han minns att myndigheterna körde ut vatten till byn en gång i veckan, och att alla hjälpte till att hämta i så många kärl man kunde hitta.
Framtidsutsikterna för barnen var inte särskilt ljusa. Men för Omar kom en vändpunkt när han var tio år.
“ I skolbiblioteket hittade jag en bok med teckningar av molekyler. Min passion för kemi väcktes där och jag var fast. Det blev min tillflykt och min tröst.”
Att höra en framstående professor tala om hur hans erfarenheter från en fattig och utsatt barndom där vatten var en bristvara, har lett till att han i sin forskning arbetar med att utvinna vatten ur ökenluft tycker jag visar på flera saker.
Som det faktum, att en flyktingpojke med den bakgrunden genom sitt eget intresse för ett skolämne, och alldeles säkert hängivna lärare som sett honom och hans kapacitet, har kunnat ta sig ända fram till att få Nobelpriset för sina upptäckter. Han säger själv att han inte tror att han kommit så långt i sin forskning, utan den erfarenheten.
Att han dessutom delar priset med två forskare, Richard Robson (från Australien) och Susumu Kitagawa (från Japan) från två andra världsdelar, visar att det är tillsammans som människorna driver världen framåt och skapar en bättre värld.
Alla människors tidigare erfarenheter, oavsett hur de ser ut, är en tillgång
I vårt land hörs allt oftare ett allt hårdare tonläge om “vi” och “dom”. Jag tänker att det är galet att fokusera så mycket på vem som är född här och inte, vilka barn och unga som kan antas “komma någonstans” eller inte.
Professor Yaghis historia talar för att varje barn som får vettiga förutsättningar att utvecklas i sina intressen och efter sin förmåga är en tillgång för varje samhälle. Den talar också för att alla människors tidigare erfarenheter, oavsett hur de ser ut, är en tillgång. Och så detta, att det faktiskt är tillsammans som vi människor åstadkommer bra saker.
Vad gäller årets galaklänningar tycker jag att de kungliga damerna (och flera med dem) gjorde helt rätt. Alla tre återbrukade klänningar som de använt tidigare. Passande tycker jag med tanke på att “vanligt folk” har svårt att få pengarna att räcka till det allra nödvändigaste.
Annika Skarf
