Inga Harnesk
Inga Harnesk

För att kunna träffa mina gamla vänner och unga aktiva i Husby, sökte jag en lägenhet i Kista. Därifrån skulle jag kunna ta T-banan till Husby, speciellt Folkets Husby på Husby Torg, där summan av mina Husbyminnen sedan 1974 finns. (Puh! Fyra ”Husby” i en mening. Tala om nörd!) 

Min lägenhet ligger i ett servicehus, men jag var inte beredd på all slags service som erbjuds. De första veckorna hjälptes min familj och jag åt att få allt så trivsamt som möjligt på plats. Sånt tar också tid. Nu efter fyra månaders gemenskap med andra hyresgäster och personal i ”Femman” känner jag mig riktigt hemma här. 

Vi har till och med en egen allsångsartist

Annons:

Några av mina nya vänner kan inte röra sig som de vill, eftersom de sitter i rullstol, men vi kan – om vi vill – alla delta i gemensamma aktiviteter som spel, bingo, sittgympa och samtalsgrupper, lyssna på föredrag, träffa hundar (och häst ibland). Vi bjuds varje vecka ofta på populära musikprogram då det kommer olika artister. Vi har till och med en egen allsångsartist varje måndag. Det uppskattas mycket. Och naturligtvis ordnas många fikastunder. 

Vi har gjort ett par bussutflykter – senast till Fotografiska museet – och snart ska vi till Artipelag.  

Det enda som känns lite tråkigt är att det är så många här, som jag skulle vilja prata med, men som inte kan svenska. Vi kan bara le mot varann, men sitter så gott som aldrig i gemensamma spontana grupper tillsammans, som vår lilla svensktalande. Personalen kan förstås många språk. 

Många av mina tidigare vänner har hälsat på och kollat hur jag har det, och jag har naturligtvis tagit T-banan och deltagit i PRO-program och hälsat på mina vänner i Folkets Husby. Där är många av ungdomarna jag en gång kämpade tillsammans med numera socialt verksamma. De ställer upp för att hjälpa människor med olika ärenden i dagens samhälle.

Det blir oerhört tomt efter en sådan kämpe

I söndags var jag i Folket Husby för att delta i minnesprogrammet om Sandra Mandell. Jag har träffat henne i så många olika enskilda ärenden under alla år. Det handlade alltid om att hjälpa till med något. Jag har till och med träffat hennes mor. Förra året bjöd Sandra mig på 70-årskalas i sin bostad. Nu får man inte ens se Sandra på några aktioner längre. Ofattbart! Det blir oerhört tomt efter en sådan kämpe.

Eftersom jag fortfarande är intresserad av att människor ska träffas över alla gränser – ålder, kön, kultur med mera, så är jag väldigt nyfiken på vad vi kan få uppleva i mötet med ungdomarna i ”Ung omsorg”. De har besökt oss två lördagar och ska fortsätta med det ett tag till. De har planer och det utmynnar i samtal vilket ju alla tycker är intressant. Vi har mycket att ge varann! Det är så mycket som skiljer oss åt i det digitala samhället. Och det finns i vår tid otroligt svåra frågor som gäller oss alla och vi måste mötas.

Inga Harnesk  

Print Friendly, PDF & Email