Justitieminister Gunnar Strömmer (M) och migrationsminister Johan Forssell (M) har de senaste åren byggt sin politik på en stenhård linje mot barnfamiljer med invandrarbakgrund. Med lagar som möjliggör att hela familjer kan vräkas om ett barn begår brott, har de cementerat en ny form av kollektiv bestraffning.
Fyra barnfamiljer har redan vräkts i socioekonomiskt utsatta förorter, och en tvåbarnsmamma står på tur att kastas ut innan slutet av 2025 – inte för något hon själv gjort, utan för något hennes närstående misstänks för.
Ministrarna pekar ständigt ut “föräldraansvaret” som lösningen. De pratar om “ansvarslöshet”, “brist på värderingar”, och målar upp förorter som laglösa zoner där föräldrar abdikerat från sitt ansvar. Retoriken är hård, närmast fientlig, och budskapet är tydligt: invandrarföräldrar ska hållas ansvariga för allt deras barn gör, annars väntar vräkning, tvångsåtgärder och repressiva insatser.
Det handlar om aktiv organisering inom en våldsbejakande miljö
Men så händer det som sätter hela denna ideologiska byggnad i gungning. Det avslöjas att migrationsminister Johan Forssells egen son varit aktiv medlem i en våldsbejakande högerextrem grupp med nazistiska kopplingar. En grupp som, enligt Expo, är långt mer än ett “ungdomligt snedsteg”. Expo beskriver Forssells son som en central aktör inom gruppen, en rekryterare. En som förflyttar unga från den digitala radikaliseringsmiljön in i verkliga våldsamma träningar och nätverk, med målet att skapa verklig skada.
Det handlar inte om passivt deltagande. Det handlar om aktiv organisering inom en våldsbejakande miljö.
Men hur reagerar Forssell och Strömmer nu?
Med tystnad. Med bortförklaringar. Med nedtoning. Helt plötsligt är föräldraansvaret inte lika viktigt. Plötsligt är det individen, inte familjen, som bär skulden. Helt plötsligt är det ett “privat ärende” och något som “inte påverkar den politiska rollen”.
När extremismen har en ljushyad svensk rekryterare
– då tappar ministrarna intresset för ansvar
Samma ministrar som vill vräka hela familjer för att en tonåring i förorten rånat en annan ung person, vägrar under lång period ens kommentera att en högt uppsatt makthavares son rekryterat unga till nazistiskt våld.
Dubbelmoralen är inte bara påtaglig, den är brutal.
Det är två parallella verkligheter: en för invandrarfamiljer – där varje snedsteg får kollektiva konsekvenser, och en för makthavare – där tystnaden skyddar, där ansvar individualiseras och där ideologiska kopplingar förnekas.
Tidningen Expos avslöjande borde ha varit en väckarklocka: det här är inte på pojkstrecksnivå. Det här är organiserad våldsbejakande extremism, med en tydlig ideologisk agenda. Men när extremismen har en ljushyad svensk rekryterare, från en välbärgad familj – då tappar ministrarna intresset för ansvar.
Kahin Ahmed (C)
Ismail Ali (C)
