Redan innan WeMind tog över de psykiatriska öppenvårdsmottagningarna i Järva hade psykologen Sofia sagt upp sig.
– Jag visste vad som skulle hända. Så som de jobbar, med generiska gruppbehandlingar som inte är individanpassade, vill jag inte jobba. Det går emot mina värderingar.
Sofia jobbade på en av mottagningarna i Kista och trivdes på sin arbetsplats, som då drevs av Aleris. Hon beskriver verksamheten som överbelastad, men fungerande och tycker att de kunde erbjuda patienterna bra vård. På WeMind har de ett annat arbetssätt säger hon.
– I första hand är det gruppbehandlingar och distanskontakt med patienterna. Individuella besök erbjuds bara till dem som mår sämst. Du ska inte få vård om du inte är döende.
Med “döende” menas i det här sammanhanget kroniskt sjuka patienter med tydliga diagnoser. Psykospatienter är en grupp som WeMind säger sig prioritera, medan de som har en mer spretig sjukdomsbild faller mellan stolarna.
En del bedöms som icke-behandlingsbara inom psykiatrin
Sofia beskriver de patienter som söker psykiatrisk öppenvård i Järva som personer med komplexa behov och många olika typer av trauman. En del bedöms som icke-behandlingsbara inom psykiatrin, och riskerar då att försvinna ur systemet helt och hållet.
– Det kan vara personer med NPF – alltså neuropsykiatriska diagnoser, intellektuell funktionsnedsättning, trauman eller beroendesjukdomar. Ju mer blandad problematik desto svårare blir det att behandla och behovet av individanpassad vård ökar.
Innan WeMind tog över kunde svårbehandlade patienter erbjudas en stödkontakt inom psykiatrin, säger Sofia. En stödkontakt innebär ingen behandling, men kan vara värdefull för de patienter som behöver praktiskt stöd i vardagen eller hjälp att ta sig ur en svacka. I det nya systemet finns inte den typen av resurser och hon tror att många riskerar att tappa förtroendet för vården.
Vi jobbar inte med bilar liksom
– Den här principen att man ska in fort, men också ut så fort som möjligt är väldigt destabiliserande för många patienter. De som blir avslutade inom psykiatrin förväntas kontakta vårdcentralen och i praktiken blir det att de behöver berätta samma sak, om och om igen, för flera olika personer.
Sofia jobbar nu som psykolog inom primärvården i Järva och möter en del patienter som kommer från psykiatrin. Som exempel nämner hon en person som sökte vård för sina sömnsvårigheter – något som bör kunna behandlas på vårdcentralen – men det visade sig att patienten också hade underliggande trauman och var i behov av specialistvård.
– Den ultimata risken är risken för deras liv, försämrad livskvalitet och sjukskrivningar som aldrig tar slut. Människor är inte maskiner. Det är bra att tänka kring effektivisering och nya behandlingsmetoder, men när man fyller varenda liten kvart av personalens arbetsdag sliter man ut sina anställda. Vi jobbar inte med bilar liksom. Det är ett väldigt krävande jobb.
Patienterna i Järva befinner sig ofta i komplexa situationer
Ytterligare aspekter av att arbeta med psykiatrisk vård i Järvaområdet är kulturell mångfald och den socioekonomiska utsattheten som som båda kräver viss kompetens.
– Det som är självklart för en person som är uppvuxen i Sverige behöver inte vara självklart för en person från en annan kultur. Patienterna i Järva befinner sig ofta i otroligt komplexa situationer. Det handlar om överlevnad, säger Sofia.
De komplexa situationer hon syftar på kan vara allt från migrationsrättsliga processer till akut fattigdom. Fall där en behandling som går ut på att anpassa den sjuke individen till samhället är omöjlig, eftersom systemet inte tillåter det.
Sofia är arg över beslutsfattarnas ignorans
– Det kan vara en ensamstående mamma med sex barn som går på försörjningsstöd och håller på att bli av med sitt boende. Hon utvecklar såklart ångest och sömnsvårigheter, och om det finns något mer underliggande kan det komma upp. Men psykiatrin menar då att det inte går att behandla för att hon har för mycket psykosociala problem.
Sofia är arg. Arg över att psykiatrin i Järva inte har fått de resurser som vore nödvändiga och arg över beslutsfattarnas ignorans.
– Det är klart att psykiatrin behöver utvecklas. Men det måste ju gå genom dem som har kompetenser och inte implementeras uppifrån. När man lägger en budget som är 40-procent av den tidigare så säger det allt.
Sofia heter egentligen något annat.
Anna Nygård
