Benjamin Dousa har nu börjat använda sig av en motivering som borde vara välbekant för alla som följt Migrationsverkets beslutsfattande under de senaste åren. Det är en formulering som i praktiken gör rationellt beslutsfattande omöjligt: det kan inte till hundra procent uteslutas.
När regeringen, via Sida, drar in framtida bidrag till biståndsorganisationen Islamic Relief sker det inte med hänvisning till konkreta bevis, faktiska överföringar eller påvisade kopplingar till extremism, motiveringen är att Sida ”inte till hundra procent kan utesluta” att pengar skulle kunna hamna fel.
Denna ”försiktighetsprincip” blir ett verktyg för godtycke
Detta är exakt samma logik som Migrationsverket länge använt för att neka människor visum, familjeåterförening eller tillfälliga besök i Sverige: ”Det kan inte till hundra procent uteslutas att personen skulle kunna försöka stanna kvar efter att visumet gått ut.”
Det är en formulering som låter rimlig tills man tänker på den i mer än tre sekunder, för det går nämligen aldrig i något sammanhang att till hundra procent utesluta någonting. Just därför blir denna ”försiktighetsprincip” inte ett verktyg för riskbedömning, utan ett carte blanche för godtycke.
För att förstå hur absurd motiveringen är kan man testa att använda den i andra sammanhang. Vi kan till exempel sluta ge ut körkort: Transportstyrelsen kan inte till hundra procent utesluta att föraren någon gång i framtiden skulle kunna köra för fort.
Vi kan avskaffa offentlig sjukvård: Regionen kan inte till hundra procent utesluta att patienten ändå skulle kunna bli sjuk igen.
Vi kan stänga alla skolor: Skolverket kan inte till hundra procent utesluta att en elev skulle kunna använda sin utbildning till något skadligt.
Vi kan dra in löner till statsråd: Regeringskansliet kan inte till hundra procent utesluta att en minister någon gång skulle kunna fatta ett dåligt beslut eller gynna någon de känner.
Eller varför inte stoppa all bankverksamhet:
Banken kan inte till hundra procent utesluta att pengar skulle kunna användas till brott.
Allt avgörs istället av vem som är politiskt bekväm att misstänkliggöra
Poängen är självklar: om ”kan inte till hundra procent uteslutas” räcker som grund för att dra in rättigheter, resurser eller stöd, då finns det i praktiken inga rättssäkra beslut kvar. Allt avgörs istället av vem som är politiskt bekväm att misstänkliggöra.
I Islamic Reliefs fall handlar det om en organisation som sedan 2018 mottagit 1,2 miljarder kronor i statligt stöd, verkar i ett 40-tal länder och bedriver dokumenterat humanitärt arbete med vatten, mat och katastrofhjälp. Nu stryps hundratals miljoner i framtida stöd inte för att något bevisats, utan för att misstankar inte kan uteslutas. Det handlar inte om försiktighet, det är ett orimligt exempel på omvänd bevisbörda.
När staten börjar fatta beslut som om frånvaro av absolut säkerhet vore liktydigt med skuld, är det inte extremism som bekämpas. Det är snarare rättsstatens grundprinciper som monteras ner med byråkratiskt språk, låg röst och ett ord som låter ansvarsfullt men i själva verket betyder: vi behöver inte visa något.
När den logiken väl accepterats, finns det ingen gräns för vem som står näst på tur.
Anders Cardell
