Filmen börjar när Tabaré släpps ut från fängelset efter avtjänat straff för narkotikabrott. Han var ”hungrig på livet” och ville bara rappa, men arbetet med filmen påverkade honom.
– Shit, jag tänkte att det här blir min terapi, sade Tabaré när han efter filmvisningen i Husby deltog i ett samtal.
Tabaré Cortés Severino från Malmö är även känd som rapparen Rankz och dessutom en framgångsrik boxare. Från början trodde Tabaré, och filmens regissörer Jesper Klemedsson Sotomayor och Sebastian Peña Rojas, att det skulle bli ett rätt snabbt jobb. Men det tog sju år innan Mördarens son fick premiär på Göteborgs filmfestival i januari 2026. Under arbetets gång hände något.
– Plötsligt kom en massa känslor, känslor som jag känt som barn, men förträngt. Jag kände att det var dags att möta mitt mörker, sade Tabaré.
1995 mördade hans pappa två personer i en lägenhet på Zenithgatan i Malmö
1995 mördar hans pappa två personer i en lägenhet på Zenithgatan i Malmö och döms till ett långt fängelsestraff. Även mamman döms till nio års fängelse för medhjälp. Trettio år senare står Tabaré på balkongen i sin lägenhet, som också ligger på Zenithgatan i Malmö. Mördarens son, och nyss utsläppt från kåken. ”Allt började bara några hundra meter härifrån”, säger han i filmen.
Tillsammans med kompisen, som hämtade honom när han släpptes från fängelset, åker han för att hälsa på sin mamma. Hon har lagat massor med god mat, men orkar knappt träffa sonen. Kanske vet hon att det kommer ett filmteam och är nervös, för hon är packad och håller sig undan. Tabaré är besviken på att hon druckit, men han älskar henne och kramar om sin mamma. Hon gråter, skäms och håller hårt om sin son.
‘Tas om hand’ är inte rätt ord
När föräldrarna hamnar i fängelse är Tabaré tre år. Han och hans två år äldre syster Francisca tas om hand av de sociala myndigheterna. ”Tas om hand” är inte rätt ord, de hamnar hos en kvinna som både super och slår dem. Det visar sig att hon dessutom ”lånar ut” syskonen till en ”farbror Sven” ibland. Han bjuder dem på sprit och det är nog inte det värsta som händer där.
Alla minnen river upp gamla sår. När Tabaré tittar på oskarpa instamaticbilder från den tiden gråter han. Han minns sådant han velat glömma. Ibland blir det övermäktigt, och det enda han vill är att ”mecka en joint” och röka på.
Under den tid som filmen spelades in dödas en av Tabarés närmaste vänner. Det tar honom hårt och är kanske också ett skäl till varför han börjar leta i sin historia.
Alla handlingar är borta, meddelar socialtjänsten i Lund, utan närmare förklaring
Tabaré och Francisca bestämmer sig för att begära ut alla handlingar om deras tid som ”omhändertagna” av socialtjänsten. Tabaré får efter många telefonsamtal veta att hans ärende inte går att hitta. Alla handlingar är borta, meddelar socialtjänsten i Lund, utan att ge någon närmare förklaring. Men när Francisca begär ut sitt ärende, så hittar de alla papper och där står det lika mycket om Tabaré. De får en hel hög med dokument att gå igenom.
I sammanlagt 15 år, från att han var tre år tills hans fyllde 18, bodde Tabaré på olika ställen i samhällets vård. I filmen söker de upp en adress där syskonen bodde under många år. Kvinnan som misskötte dem bor inte kvar, men Tabaré hälsar på en granne som ser dem från balkongen.
Han söker också upp kvinnan som jobbar på bensinmacken i närheten, hon som alltid var snäll mot honom. Nu har hon läst om Tabaré och vet vad han gått igenom. ”Förlåt”, säger hon, ”jag visste inte att det var så illa”. Han kramar om henne och säger att han aldrig glömmer när han fick ett par jeans av henne, hur glad han var. Det var ett par byxor som inte hade passat hennes son.
Jag började sälja knark så att jag kunde köpa fotbollsskor
Tabarés föräldrar är separerade sedan länge, men även pappan medverkar i filmen. Han utbildade sig till terapeut under åren i fängelse och säger att han har försonats med sig själv. Men han oroar sig för Tabaré, och är rädd att han inte nått botten ännu. ”Jag började sälja knark så att jag skulle kunna följa med på fotbollsresan”, säger Tabaré till sin pappa. ”Så att jag kunde köpa fotbollsskor och äta mig riktigt mätt. Så började det.”
När Tabaré går en match i boxningsringen är pappa på plats. Kanske är det första gången. Han filmar hela matchen med mobilen. Efteråt klappar han om sin son och kysser honom på huvudet. ”Jag är så stolt över dig”, säger han. Och Tabaré, redan fyllda 30, är bara en liten pojke igen. Det var viktigt för honom att pappa var där. ”Jag fick mera kraft”, säger han, och han vann också matchen.
Mördarens son är en riktigt bra film. En historia som är lugnt, men inte långsamt, berättad. Tabarés berättelse berör och upprör, hans ansikte etsar sig fast. Han är charmig, och ibland så himla kul, i denna annars så sorgliga historia. Hur kunde socialtjänsten missköta sitt uppdrag på det här sättet? Båda syskonen for illa, orosanmälningarna var åtskilliga, men inga åtgärder vidtogs. Inte utan anledning tänker jag på socialtjänsten i Järva, som är den stadsdel som får mest kritik av IVO för sina familjehemsplaceringar. Hur många Tabaré finns det här?
Kerstin Gustafsson Figueroa
