När vi hörde om skotten utanför en moské i Örebro, direkt efter fredagsbönen, trodde många muslimer att det var ett terrordåd. Inte för att vi är paranoida. Inte för att vi överreagerar. Utan för att vi känner igen mönstret. Hatet dödar oss varje dag, skotten är bara slutpunkten.
I över två timmar efter skjutningen ringde människor mig – från olika delar av landet. Upprörda. Rädda. Skakade. ”Var det ett attentat?” ”Var det riktat mot muslimer?” ”Var det de högerextrema?”
Frågorna var inte tagna ur luften. De bygger på erfarenhet. På en djupt rotad oro. På ett faktum, som ofta förnekas: Att leva som muslim i Sverige idag innebär att ständigt vara misstänkt. Att ständigt känna sig hotad.
Enligt polisen är skjutningen troligen gängrelaterad. Men vet ni vad? För oss gör det knappt någon skillnad. För känslan vi kände; rädslan, ilskan, sorgen den fanns där redan innan skotten föll.
Vi trodde det var ett terrordåd eftersom hatet är ständigt närvarande. Vi trodde att någon ville skada oss för att vi är muslimer, för att vi tror, för att vi ber, för att vi finns. Det kändes logiskt. För i det här samhället påminns vi varje dag om att vi inte hör hemma.
När de spottar på en kvinna i slöja i kollektivtrafiken. När barn i skolan får höra att deras föräldrar är terrorister. När muslimska organisationer misstänkliggörs utan bevis. När böneutrop ifrågasätts och sägs vara ett hot, medan kyrkklockor är en del av kulturarvet.
För oss börjar inte terrorn med skotten – den börjar med blicken
När moskéer attackeras varje månad utan att det blir stora rubriker. När polisen inte tar hot på allvar. När politiker kallar vår tro för extremism. När journalister hellre jagar rubriker än skyddar utsatta grupper.
Vi lever i ett samhälle där vi gång på gång får höra att vi är farliga. Så när faran slår till är det konstigt att vi tror att den riktats mot oss? För oss börjar inte terrorn med skotten – den börjar med blicken.
Våra barn och unga växer upp i ett klimat där de dagligen matas med hat mot deras tro och bakgrund – i nyhetsflöden, i kommentarsfält, i TikTok-klipp, på skolrasten. De ser sina namn bli till skällsord. De hör vuxna ifrågasätta deras rätt att be, att existera, att tillhöra. De tvingas bära ett bagage av misstro redan innan de förstått vad som förväntas av dem.
Så när någon skjuter utanför en moské, just när fredagsbönen avslutats, då känns det inte som början på något. Det känns som slutpunkten på något som har pågått länge.
Hatet började inte där. Det började för länge sedan. I tystnaden. I normaliseringen av hatet mot oss. I det ständiga ifrågasättandet av vår närvaro, vår lojalitet, vår mänsklighet.
Det kunde ha varit vi. När ska vi få känna oss trygga?
Det spelar ingen roll vem som höll i vapnet. Det gör ingen skillnad om det var en gängkriminell eller en högerextrem terrorist som sköt. För det var fortfarande människor som just lämnat en moské som fick springa för sina liv.
När människor attackeras vid en moské ska samhället reagera – inte relativisera. Men vad hände? Det tog timmar innan någon ens bekräftade vad som hänt. Regeringen höll tyst. Medierna var försiktiga. Polisen sa att det inte fanns någon hotbild mot församlingen.
Och vi – vi satt där, med klumpen i magen, och tänkte: Det kunde ha varit vi. När ska vi få känna oss trygga?
Det räcker inte att säga att skjutningen inte var riktad mot muslimer. Det räcker inte att säga att det ”bara var gängvåld”. För våldet landade ändå mitt ibland oss.
När samhället tillåter att en grupp ständigt avhumaniseras är det bara en tidsfråga innan någon tar till vapen.
Vi kräver inte särskilda privilegier. Vi kräver det mest grundläggande: Att få be i fred. Att få leva utan hot. Att få finnas – utan att ses som ett problem.
Mohamed Nuur
