I sin nya bok, ”En av dem”, tar författaren och före detta tenstabon Qaisar Mahmood itu med sina egna och andras förutfattade meningar om personerna bakom matbudjobben. Nyhetsbyrån Järva träffade honom för en intervju.
För Qaisar Mahmood började det hela som en nyfikenhet på vilka personerna som jobbar som matbud egentligen är. Likheterna fanns med hans egen familjs bakgrund, vars föräldrar hade många ströjobb när de flyttade hit från Pakistan. Men det som han hade han tänkt sig som en intervjubok kom snarare att bli en reportagebok utifrån hans erfarenheter på 12 veckor i ”deras” kläder.
– Det hade att göra med två frågeställningar som jag hade, en var att jag blev stannad av en pakistansk student när det här var ett nytt fenomen, och lade märke till att många som jobbade som matbud verkade vara från Pakistan och Indien. Sedan märkte jag vartefter att det började skifta karaktär, att det inte längre var unga killar utan äldre män på mopeder som jobbade med detta. Någonstans där slogs jag av att det hade kunnat vara min pappa, om han hade kommit hit nu.
För att förstå bättre tog han helt enkelt anställning som matbud själv.
Mina föräldrar hade liknande jobb och de såg sig inte som offer
– I debatten framställs matbud ofta som offer och några det är synd om. Jag började tänka att mina föräldrar hade liknande jobb och de såg sig inte som offer.
Qaisar beskriver att föräldrarnas ansträngningar snarare gjorde att han och hans syskon lever ett helt annat liv än vad de hade kunnat göra annars, om föräldrarna hade stannat i Pakistan eller inte haft den typen av jobb.
– Någonting har skavt inom mig där man har porträtterat människor på det här sättet, som egentligen är folk som kämpar för att göra det bästa möjliga av tillvaron. Vad skulle hända om de här jobben inte erbjuds?
– Det var inte så att jag hade en färdig åsikt för eller emot innan, säger han.
En intervjubok skulle dock inte kunna närma sig personerna på likvärdiga villkor, märkte han snart.
Det finns saker som inte går att förstå intellektuellt
– Det finns saker som inte går att förstå intellektuellt, utan du måste själv känna dem inpå kroppen. Jag behövde själv få erfarenhet av vad de här jobben innebär för att inte läsa in mina idéer om saker och ting.
Hur öppen var du med att du skrev samtidigt?
– Inte alls. Jag skapade en karaktär som hette Majid Shah och som jag byggde på vartefter.
Det var egentligen bara vid själva anställningsintervjun som han så att säga var sig själv.
– Efter ett tag märkte jag att det var svårt att få kontakt med personerna. Då kom jag på att det var nog för att jag bröt på punjabi urdu. De tyckte väl att mina historier med att jag vandrat runt i Europa innan jag kom hit inte stämde med hur jag pratade, på samma sätt som jag hade lärt mig som sexåring.
En del av gigjobben är ju trots allt ganska omdebatterade, för sina tveksamma arbetsvillkor eller som ”onödig lyx”.
Bilden av jobben blir värre än vad de är
– Med den här typen av jobb blir det ett större glapp mellan de vi vill vara och de vi är. Vi både tittar bort och signalerar socialt att vi tar avstånd från det här. Utan att skönmåla så upplever jag att bilden av jobben blir värre än vad de är för de som jobbar med dem, säger han.
Det verkar som att sättet vi reagerar på och pratar om de här jobben, eller snarare personerna, kan förstärka upplevt utanförskap.
– Jag skulle inte säga att medelklassen bidrar till utanförskapet, men vårt sätt att hantera ångestreduceringen driver på segregationen i samhället. Det vi skulle behöva göra är att lägga märke till de här personerna, hur banalt det än låter. De har drömmar, förhoppningar, kämpar för ett bättre liv för sig och sina barn. De har inte bett om en offerstämpel eller att någon ska tycka synd om dem.
Qaisar tycker snarare att personernas villkor borde förbättras.
Nu tycker jag att alla ska beställa mat
– Nu tycker jag att alla ska beställa mat, men titta dem i ögonen. Nio av tio leveranser som jag gjorde var kontaktlösa. Börja där och behandla individen med respekt.
Varför har gigjobben fått så dåligt rykte?
– Jag tror att det blir så uppenbart, det påminner om att våra ideal om jobb och hur vi agerar inte stämmer. Vi lever inte som vi lär. Samma grej hände med pigdebatten. Min mamma städade – om det sköts på rätt sätt med schyssta villkor, varför skulle den städningen vara annorlunda?
Hur gjorde du själv för att humanisera de här männen? Du nämner ett par exempel i inledningen på frågor du ville ha svar på.
– För mig var det hela tiden att falla tillbaka på mina föräldrar. Att jag kände igen den typen av jobb och det jag växte upp med. Jag såg mina föräldrar i dem och i deras barn såg jag mig och mina syskon.
Förändrades din bild av deras motiv?
– Ja, verkligen, de är ju som mina föräldrar var. Det var det som skavde i mig, att folk svartmålar dem som offer, det kändes bekant med mina egna föräldrars historia. Den typen av jobb och deras ansträngningar gjorde skillnad för oss. Samtidigt säger jag inte att så kallade instegsjobb är bara bra heller. Problemet är att man antingen svart- eller skönmålar, ingen bild är realistisk.
Gatorna där jag bodde blev helt andra, som en parallell värld
Hur förändrades du av att ha jobbat som matbud?
– Att se staden från ett helt annat perspektiv, jag trodde inte att det kunde vara en sån skillnad bara av att ta på sig de där kläderna. Gatorna där jag bodde blev helt andra, som en parallell värld. Jag vet ju hur det är att inte se gatan på det här sättet, men för de som inte har det är det väl inte så konstigt att de bara flyter med?
David Johansson
”En av dem” av Qaisar Mahmood handlar om hur det är att vara matbud i dagens Sverige. Boken släpptes på Mondial förlag den 21 mars.
