“Det går inte att överdriva Reactors betydelse för oss”

Intervju/Nyheter

Hasan Kilic är killen som ville bli fotbollsproffs, men istället blev civilekonom och jobbar idag på bank. Han tackar personalen på Reactor för det.
– Reactor gav oss förutsättningar och verktyg för att uppnå våra mål.

Hasan Kilic är 27 år och född och uppvuxen i Husby. Innan vi börjar intervjun vill han ha ett papper och en penna. Han  ritar upp sitt liv på en tidsplan.
– Då kan du se vilken betydelse Reactor har haft för mitt liv.

Han föddes 1993, började spela fotboll när han fyllde fem, först i Inter Orhoy, sedan i  Kista SC.
– Jag är otroligt sportintresserad, och i våra områden är det mycket fokus på fotboll för killarna och basket för tjejerna. När jag blev lite äldre, så att jag kunde åka tunnelbana själv, bytte jag klubb till AIK.

Efter några år i AIK, spelade han i Vasalund och sedan seniorfotboll med AFC.
– När jag fyllde 16 började jag gå till Reactor, man fick inte gå dit innan. Det går inte att överdriva Reactors betydelse för alla oss från våra områden. Vi samlades där allihop, spelade FIFA, kollade på matcher tillsammans, där fanns allt – styrketräningslokal, musikstudio och en fotbollsplan utanför.

Alltså, vad är det här? Det liknar mest ett kontor! I gamla lokalen var det värsta auran

Han tittar sig omkring i den nuvarande lokalen i Husby centrum där vi träffas.
– Alltså, vad är det här? Det liknar mest ett kontor! I gamla lokalen var det värsta auran.

Hasan Kilic säger att Reactor byggde ett skydd runt honom och hans kompisar.
– Där fanns en sammanhållning, vi tog hand om varandra, det var som ett skyddsnät runt omkring dig.

Eftersom han var en duktig fotbollsspelare drömde han länge om en fotbollskarriär. Men när han skulle på praktik på högstadiet hände något som påverkade honom.
– Min farbror var restaurangchef för Mc Donalds i Akalla. Jag såg fram emot att jobba där, tänkte bjuda mina kompisar på mat. Tänkte att där hade jag en framtid.

Men hans farbror blev arg på honom och skällde ut honom inför hans kompisar.
– Han sade att jag inte tog till vara de möjligheter jag hade. Vi jobbar här för att vi måste, sade han. Du har alla möjligheter att studera vidare, men du tänker nöja dig med att jobba här.

Det dröjde nästan ett år innan Hasan riktigt förstod vad farbrodern menade. Men då började han satsa mer på skolan, såg till att få fina slutbetyg och började på gymnasiet.
– På Reactor fick jag hjälp med läxorna. Jag insåg att jag borde satsa på studier istället för fotboll.

Hasan Kilic familj kommer från Kulu i Turkiet. Ingen i hans närhet hade erfarenhet av högre studier.
 – Jag visste inget om universitet och högskolor, Det var personalen på Reactor som hjälpte mig med allting. De förklarade vilka linjer och yrken som finns.

De hjälpte mig till och med att skriva ansökan till högskolan 

Hasan bestämde sig för att studera till civilekonom, eftersom han gillar “business”. 
– De hjälpte mig till och med att skriva ansökan till högskolan. Jag kom in direkt.

Hasan beskriver sig själv som bortskämd på den tiden.
– När jag tog studenten var jag fortfarande ett barn. Jag visste inget om matlagning, kunde knappt bädda min säng. Personalen visste det och tyckte att jag skulle studera långt hemifrån för att lära mig stå på egna ben. Därför hamnade jag i Luleå.

Han studerade fyra år i Norrbotten (lärde sig laga mat) och blev färdig civilekonom. Under studietiden i Luleå hade han svårt att få sommarjobb inom ekonomi, medan alla andra i klassen hade jobb på sommaren. När det var dags för praktik frågade han släkt och vänner om hjälp.

Reactor gav mig det nätverk jag behövde

 – Men ingen lyckades fixa något, jag hade inget nätverk. Då förmedlade Reactor kontakter med några representanter för näringslivet och jag fick en praktikplats. Det ledde till att jag kunde arbeta extra vid sidan av studierna och att jag sedan fick min anställning. Reactor gav mig det nätverk jag behövde.

Hasan Kilic säger att det var Reactor som höll honom “i schack”.
– Där lärde jag mig respekt, jag fick respekt och lärde mig respektera andra. Det var en familjär känsla. Dit gick jag när jag inte hade något att göra, när familjen åkte iväg till vänner och jag inte ville följa med. Vi var alla där. Det var som ett andra hem.

Vem ska ge unga skydd nu? Vart ska ungdomarna ta vägen?

För  en tid sedan föreläste Hasan på Husby ungdomsgård och han har besökt Reactor flera gånger under årens lopp. Idag kan han vara en förebild för andra unga. Han har aldrig hört talas om att det förekom droger eller kriminalitet på Reactor.

– Nej, aldrig. Tvärtom, det var sådant som personalen tydligt tog avstånd ifrån. Till Reactor gick man när det blev bråk och de hjälpte oss att lösa konflikter. Vem ska ge unga skydd nu? Vart ska ungdomarna ta vägen? Det kommer bli värre.

Kerstin Gustafsson Figueroa
Print Friendly, PDF & Email