Jag tog studenten i juni och det var en skön känsla. En blandning av glädje, stolthet och frihet. All stress med plugg, deadlines och prov var plötsligt över. Man hade klarat det. Äntligen. Men ganska snabbt kom också en annan känsla – vad ska jag göra nu?
Alla runtomkring verkar så säkra. De har redan kommit in på utbildningar, kanske fått jobb eller vet vad de vill. Och där står jag med ångest varje gång någon frågar vad jag vill bli. Jag vet att folk inte menar något illa, att de bara är nyfikna. Det är jag också. Men jag önskar så att jag hade ett svar och att vi pratade mer om att det är vanligt att inte ha det.
Det känns som om ingen pratar om hur det är att stå där, med ett betygspapper i handen, men utan någon tydlig riktning. Som om det inte fanns plats för oss som fortfarande letar, funderar och tvekar.
Man börjar tvivla på sina val innan man hunnit göra dem
Jag minns dagen när antagningsbeskedet kom. Jag försökte vara lugn. Jag hade intalat mig själv att inte ta det personligt, hade ju gjort mitt bästa. Men när jag såg att jag hamnat långt ner på reservlistan började jag skratta. Ett sånt där skratt när man inte vet vad man annars ska göra. Sen kom tomheten. Den kröp in och satte sig, svår att skaka av sig.
Som om det inte var nog fanns också oron över framtidens arbetsmarknad. Det pratas mycket om AI, hur tekniken utvecklas snabbt och hur den kommer att ersätta många jobb. Många yrken kanske inte ens finns om några år. Man börjar tvivla på sina val innan man ens hunnit göra dem.
Jag tror att många unga känner samma sak, men vi pratar inte riktigt om det. Kanske för att det känns skämmigt. Ingen pratar om de krav och förväntningar som läggs på oss. Att vi ska ha en tydlig plan, vara målmedvetna, tänka på karriär, utbildning, ekonomi och framtid, när vi knappt vet vilka vi är än.
Det är okej att ta en annan väg än alla andra
Jag önskar att skolan hade lagt mer tid på att förbereda oss för verkligheten. Inte bara med kunskap och fakta, utan med insikter om livet och att det inte alltid går enligt plan. Att det är okej att vara osäker, och framför allt inget misslyckande att inte ha allt klart direkt efter studenten. Jag önskar att fler vuxna vågade säga att det är okej, för det är det faktiskt. Det betyder inte att man är lat eller omotiverad. Det betyder bara att man behöver mer tid att hitta sin väg.
Jag vet att jag inte är ensam, att det finns fler som känner som jag. Att framtiden är ett stort frågetecken. Om du känner igen dig så vill jag bara säga att du inte är ensam. Det är okej att vara vilsen, att inte veta. Det är okej att ta en annan väg än alla andra.
Vill inte låta andras förväntningar kväva mig. Vill inte stressa in i något bara för att det förväntas av mig.
Jag vill tro att det är okej att ta sin tid, att prova sig fram, att kanske göra fel först och ändå landa rätt till slut. Någonstans vill jag tro att det löser sig. Kanske inte direkt, kanske inte precis som jag tänkt mig, men det löser sig. Eller hur?
Maryam
Under några veckor sommarjobbade en grupp ungdomar i Järva hos Rädda barnen genom Stockholms stad. Arbetet har gått ut på att lära sig om demokratiska processer, påverkansarbete och rättigheter. De fick också skriva artiklar för Nyhetsbyrån Järva, och flera gör det under pseudonym.
