En av bokfestivalens programpunkter i Rinkeby Folkets Hus var ett panelsamtal med Alexandra Pascalidou, aktuell med Var är papporna? och Diamant Salihu som skrivit När ingen lyssnar. Moderator var Aftonbladets Lidija Praizovic.
Alexandra Pascalidous nya bok Var är papporna? är på något vis en uppföljare till hennes föregående bok Mammorna, där hon gav ordet till de mammorna som sällan kom till tals i sörjandet av sina bortgångna barn. En ständigt återkommande fråga sedan dess har varit den om de frånvarande papporna. Därav Pascalidous senaste bok där hon intervjuat ett 60-tal pappor under en tvåårsperiod.
Diamant Salihu är kriminalreporter på SVT och har tidigare skrivit Tills alla dör. En mycket uppmärksammad bok där han djupdyker i konflikten mellan de kriminella gängen i Järvaområdet. Nu är Salihu aktuell med När ingen lyssnar som har ett större fokus på narkotikahandeln.
Varför ska jag skriva romaner när verkligheten överträffar fiktionen?
Ni skriver båda om tunga ämnen, men det är också spännande bladvändare. Vad tänker ni när jag säger så? frågade Lidija Praizovic som modererade samtalet.
– Många råder mig att skriva romaner eftersom de säljer bättre. Men varför ska jag skriva romaner när verkligheten överträffar fiktionen? Verkligheten är sorgligare men också på olika sätt vackrare, sade Pascalidou.
Finns det etiska dilemman med detta, att skriva spännande?
– Inte egentligen, min roll är att beskriva verkligheten så nära jag kan komma. Min ambition är att göra information tillgänglig och lättläst. Det visar på hur destruktiv denna världen är, men bidrar inte till att glorifiera våldsmiljön sade Salihu.
Ni båda använder er av citat för att inleda era böcker, varför har ni valt just de citaten?
– Jag citerar TV-serien The Wire, den kan jag starkt rekommendera. Det är den bästa dramatiska samhällsskildringen jag har sett då den skildrar flera lager av samhället på ett trovärdigt sätt. Citatet jag använde kan jag inte utantill men det är något i stil med “när man följer pengarna vet man inte var i helvete man hamnar” sade Salihu och fortsatte:
– I denna bok, till skillnad från Tills alla dör beskriver jag en tydligare jakt på narkotika. Hur många som är involverade och vilka funktioner de har. Det viktigaste för mig var att visa hur lättillgänglig narkotika faktiskt är. Oavsett hur långt man än känner sig vara från en dödsskjutning så är man som konsument med och sponsrar kulorna som någon annans son eller dotter blir ihjälskjuten av.
Toxisk maskulinitet är inte typiskt blattar eller betongförorter
Du [Pascalidou] har ett citat från Strindberg, fortsätter Praizovic.
– Jag börjar med Strindberg för att det som händer nu, patriarkatet eller toxisk maskulinitet, inte är typiskt blattar eller betongförorter utan är ett känt fenomen för alla män. Strindberg skrev om de här “männen som inte fick gråta” och fick uttrycka sina svagheter och sörja, det är en tusenårig historia, menar Pascalidou.
Hon fortsätter:
– En av papporna jag intervjuar är Khalil Osirir från USA, en lovande ung man som var med i svarta pantrarna men sedan fängslas. Hans son hamnar sedan i kriminalitet och blir mördad. Det jag vill bevisa här är att det som händer här är inte unikt för Sverige. Det händer globalt och internationellt. Det händer i vår del av västvärlden överallt där det finns segregation, klasskillnader och desperationen och frustrationen ökar.
Ni är båda journalister i grunden. Vad är skillnaden med att skriva en bok? Vilka andra krav kommer på formen?
– Det finns en stor fördel med att skriva en bok, det rymmer allt det som jag inte kan få plats med i en artikel eller i dokumentärer. Det finns plats för nyansering och komplicering av människor. Sedan underlättar det även att dela berättelser där personer inte kanske vill ställa upp i medier, men de vågar ställa upp i intervjuer till boken, sade Salihu.
– Jag blev författare av nöd. Det är fantastiskt att vara författare för att du kan bestämma själv och skapa en berättelse. Som exempel, innan jag skrev “Mammorna” var mitt mål att mammorna skulle få en röst och få höras i media. Jag fick nej i fem år av olika mediekanaler att publicera dessa berättelser, vad gör man då? Då var det perfekt tillfälle att skriva en bok som blev Mammorna som också blev en pjäs och tv-serie, sade Pascalidou och fortsatte:
Om det händer “någon annanstans” är det lättare att skärma av sig
– Och det är det jag säger till unga hela tiden. Lär er skriva, för det kan någon aldrig ta ifrån er. Det är det bästa verktyget, vapnet och maktmedlet som du har.
Vem borde framförallt läsa era böcker?
– Alla, unga som vuxna. Vi båda vill göra skillnad med våra böcker och det finns ingen garanti att vi gör det. Men jag märker att våra böcker ger en mycket djupare förståelse för människor och varför man hamnat i dessa situationer och vad sorgen gör med oss. Och det gör att människor bryr sig mer. Om man inte bryr sig och ser det att det händer “någon annanstans” är det lättare att skärma av sig av våldet, sade Salihu.
– Jag håller med Diamant. Vi måste krympa samhället, se storheten och sorgen i varandra. Därför behöver alla läsa boken för att förstå varandra och vad som leder till dessa handlingar. Men främst så vill jag att makthavarna läser och faktiskt gör skillnad i vardagen, avslutar Pascalidou.
Maryan Bouraleh
