Den egentliga kritiken av Träningpoddens avsnitt 197

Debatt/Insändare

Den 22 november släppte Träningspodden, som leds av TV-profilen Jessica Almenäs och Lovisa Sandström, ett avsnitt där Jessica berättar om en basketmatch hon spelade i Husby. Där beskriver Jessica bland annat Järvas damlag som läskiga, aggressiva och hotfulla, men diskussionen slutar inte där.

Under dessa minuter i podcasten så används en retorik som stigmatiserar ett område som Husby och dess befolkning. Jessica och Lovisa börjar med att beskriva Husby. “Det är… vad ska man säga, det är ett ganska invandrartätt område kan man säga, där politikerna säger att det är en no go zone.”

Jessica fortsätter: “Inte säker på om det är Husby, med det kanske det är, det är i alla fall åt det hållet… lite stökigt område, man kanske inte ska hänga där själv på kvällen och så.”

“Vi var livrädda, det var så hemskt”

De fortsätter att beskriva klimatet i hallen och Järvas damlag. I beskrivningen så gör de en jämförelse mellan Husby och Kungsholmen, de jämför handlingar och agerande, det är “vi” mot “dem”.
“Vi var livrädda, det var så hemskt. Vi vågade knappt andas”, medan tjejerna från Kungsholmen är “Ja, du vet så välkammade, du ser framför dig den typiska Kungsholmstjejen, så här snäll, väluppfostrad, ställer aldrig till med någon stök, dricker kanske lite för mycket vin ibland, med det är det”.

Jessica fortsätter: “Vårt lag, vi är ofarliga. Ingen av oss ser läskig ut” Detta blir per automatik en jämförelse av utseendet mellan lagen, även om det är omedvetet.

De påpekar även att ”tjejerna i andra laget skrek till varandra”. Men för alla som någon gång tittat på en match, oavsett sport, ort, land eller kultur så skriker spelare till varandra. Varför? Jo, för man spelar med hjärta och för att adrenalinet pumpar. Men ännu en gång, så behöver det självklara klargöras.

Jessica nämner dessutom att det var skönt att de förlorade matchen då hon oroade sig över vad det hade blivit för “lynchstämning” annars. Lynchning är ett begrepp som går tillbaka till 1800-talet i USA. Avrättningar, där vita personer torterade afroamerikanska män till döds i “lagens namn” utan rättegång. Att använda detta begrepp blir i detta fall problematiskt då begreppet är extremt laddat på grund av dess historia.

Kommentarsfälten blev fyllda med kritiska kommentarer

Många lyssnare reagerade starkt på detta och kritiserade Träningspodden på deras Instagram. Kommentarsfälten blev fyllda med kritiska kommentarer som synliggjorde problematiken, men dessa kommentarer raderades kontinuerligt och flera personer blockerades.

Därefter kom Träningspoddens officiella ursäkt, som en avsiktlig foul i basket, när domaren blåser av, skadan är redan skedd och man ber bara om ursäkt för att få fortsätta spela. I ett inlägg skriver Träningpodden, ”Vi har bett om ursäkt (…) Nu har vi hamnat i ett läge där vi utöver detta också ska be om ursäkt för ursäkten”.
Det har inte begärts en “ursäkt för ursäkten”. Det som däremot har begärts, är en punkt efter den så kallade ursäkten.
Förklaringen om att diskussionen var ”skämtsam” och vad de trodde var ”med en tydlig dos av självironi” är ett ”men”. I det här fallet finns det inga ”men”. I det här fallet så sätter man antingen en punkt efter ursäkten eller ett ”och” där man står för det man sagt. Man visar att det kanske inte var så genomtänkt att diskutera detta på ett ”skämtsamt” sätt. Men istället säger de att orden som yttrats var sagda med “självironi” och att det mer eller mindre var ett skämt. Fast… upplevelsen var ju obehaglig och läskig? Eller var det också ett skämt?

De svartmålar en stadsdel och dess befolkning

Kritikerna menar inte att Träningspodden ”känner ett glödande hat” mot vissa stadsdelar eller människor med invandrarbakgrund. Men de svartmålar en stadsdel och dess befolkning. Att känna glödande hat och att svartmåla är inte synonymt, men befinner sig i samma kategori. Varför? Jo, för ju fler som pratar på det sättet, desto mer svartmålas stadsdelar och dess befolkning, och det kan skapa ett ”glödande hat”.
Att de inte kan förstå denna simpla kedja, får en att tänka tillbaka på det de säger i avsnittet – det här med att ”vuxna människor har ju ändå ett konsekvenstänk”. I Träningspodden är de vuxna människor, men de saknar ett konsekvenstänk eller så är konsekvenser inte något som tillämpas på dem.

Att deras kommentarer sades med ”självironi” och att ”humor är som bekant svårt” är en sak. Men frågan blir då, humor på vems bekostnad?

Priset av deras skämt är något människor med invandrarbakgrund hela tiden behöver betala

Deras jämförelse av beteenden mellan dem från Husby och dem från Kungsholmen, och retoriken som används, leder till att stereotyper och fördomar förstärks. Priset av deras skämt är något människor med invandrarbakgrund hela tiden behöver betala. I varje situation, i varje CV, i varje jobbintervju. Ständigt, även om omedvetet, så behöver de försvara sin existens i samhället och visa att de faktiskt har något att erbjuda. De kan ha hur många utbildningar, erfarenheter och egenskaper som helst, men det betyder ingenting om de inte har svenska efternamn. Tyvärr. De betalar det priset dag in, dag ut. Det blir tydligt när människor med fantastiska CV väljer att byta namn från exempelvis ”Ahmed” till ”David”, bara för att de vet att namnet kommer att avgöra om deras CV överhuvudtaget kommer att bedömas.
Det kan vara svårt att förstå hur det känns att gå i någon annans skor. Vilket är synd, men det går att acceptera. Men att man inte lyssnar och kommer med yttranden om att kritikerna är för ”känsliga”, det är inte acceptabelt. Det är ett ansvar vi alla har – att inse att våra ord är mer än bara sammansatta bokstäver.

Kritiken handlar inte om vad som sägs om matchen i sig. Ingen annan än de som närvarade på matchen kan avgöra hur matchen var. Kritiken handlar däremot om alla irrelevanta kommentarer. Paralleller som dras och fördomar som förstärker en osann bild av förorten och invandrartäta områden. Så nej, kritikerna har ej ”tappat fokus” som Jessica Almenäs påstår. Diskussionen i avsnittet tappade fokus vilket har lett till folkets reaktion. Hade matchen, och endast matchen, varit i fokus så hade det inte blivit någon kritisk reaktion över huvud taget.

Tamara Awad
Melody Sadeghi
Print Friendly, PDF & Email