Forskarna Önver Cetrez, Baidar Al-Ammari och Sofie Bäärnhielm presenterade analys och lärdomar som dragits om interkulturell hälsokommunikation i Region Stockholm under covidpandemin. Civilsamhällets roll var avgörande, konstaterar de.
Flera föreningar har kommit till Rinkeby folkets hus på onsdagskvällen för att lyssna, bland dem moskén i Vasastan, Rinkebyfestivalen och Grekiska föreningen i Rinkeby.
Syftet med projektet var att utforska lärdomar och erfarenheter från Regionens interkulturella samarbete för att kommunicera med alla medborgare under pandemin, även de som inte talar svenska, och att bidra till att formulera en praxis i interkulturell kommunikation vid en hälsokris.
I studien har man intervjuat personal från regionen som deltagit i kommunikationsarbetet riktat till personer med annat modersmål än svenska, boende i områdena Järva och Södertälje, och de civila organisationerna där.
Forskarna har talat med invånare i olika åldersgrupper, 10 personer mellan 18 och 30 år, 30 personer mellan 40 och 60 år och 36 personer som är över 60 år. Intervjuerna har varit både enskilda och i grupp.
Det var svårt att hitta information under pandemin
Många upplevde att det var svårt att hitta information under pandemin, att det cirkulerade massor av rykten och att myndigheterna använde en vokabulär som var svår att få översatt av till exempel barnen i familjen. Vad menas egentligen med pandemi, restriktioner och virus?
Flera beskrev att de hittade motstridig information, till exempel från hemländerna, andra länders coronastrategier, från sociala medier och genom otaliga myter. Det framgår också att en generell misstro för myndigheter fanns i gruppen. “Man har med sig i bagaget att nu kommer information uppifrån, då är det något fuffens…”
När vaccinet kom tog ryktesspridningen och konspirationsteorierna fart
När vaccinet kom tog ryktesspridningen och konspirationsteorierna fart: “En del sade att det bara är något som regeringen har hittat på för att ha koll på oss, så man ville inte ta det.”
Men om tilliten till myndigheter och regeringen sviktade, så var tilliten till vårdpersonalen hög, särskilt om de talade samma språk.
Synpunkter på den officiella kommunikationen fanns, många upplevde att det dröjde väldigt länge innan information kom på olika språk. Det viktigaste var att den personliga kontakten redan fanns
– I vår moské var vi mycket snabbare att börja informera, sade Nasir Ahmad Arif, imam i i Ayshamoskén i Vasastan, som var på plats under seminariet. Flera åhörare höll med, och sade att många föreningar försökte få ut information löpande till sina medlemmar.
Forskargruppen har också intervjuat 23 av de personer som arbetade som hälsoinformatörer under pandemin. De var överrens om att det allra viktigaste var att den personliga kontakten redan fanns. “Det var lättare att övertyga en person som redan känner mig att ta vaccinet när jag berättade att jag och hela min familj hade tagit det, och att ingen hade blivit sjuk av det.”
Hälsoinformatörerna sade att de jobbade mest muntligt och att de värdesatte att det fick stöd av regionen med utbildning, snabb information om nya rön och hjälp med sina egna frågor.
Slutsatsen var att det allra viktigaste för att nå ut med information i kris är ett gemensamt språk, delade erfarenheter och personliga kontakter.
I diskussionen efter forskarnas redogörelse, var alla i rummet rörande eniga om att inför kommande kriser måste myndigheterna samarbeta med lokala föreningar och samfund redan från början.
– Oavsett vad det gäller, så finns tendensen att myndigheterna håller på på sitt håll med olika åtgärder och projekt, och först när det står klart att det inte når önskade resultat vänder man sig till oss i civilsamhället som har alla kontakter. De måste ha med oss från början, sade Nasir Ahmad Arif.
Annika Skarf
