Det är sommar, och som frilansande sportjournalist för ett av världens största mediebolag betyder det att jag lämnar Järva för att bevaka ett stort mästerskap någonstans i världen. I år är det fotbolls-VM i USA, Mexiko och Kanada, och för min del betyder det en månad i Vancouver där jag lätt kan konstatera att detta är invandrarnas VM på alla sätt och vis.
Som alltid numera har det varit mycket snack om invandring och gränser och vem som ska få komma in i värdländerna. USA:s fascistiska styre såg till att en av världens bästa domare skickades hem vid gränsen, bara för att han kommer från Somalia. Senegalesiska spelare hölls kvar i timtal innan de släpptes in i Amerika. Det sättet Iran behandlas på är en skam för fotboll och för världen, och roten till allt detta är ren och skär rasism.
Ändå är detta invandrarnas VM.
Det finns såklart många européer i Nordamerika, lika vita i huden som jag med alla fördelar i samhället det medför. Det snackas omsorgsfullt om ursprungsbefolkningen, inte minst i Kanada, men när dessa européer invandrade tog de över allt.
Yasin Ayari är långt ifrån den ende med rötterna i ett annat land än det han spelar för
På läktarna och på gatorna, i hotell och taxibilar ser vi folk från alla möjliga håll i världen som jobbar. Förutom Europa kommer de från Sydamerika, Asien och Afrika. En del har kommit hit nyligen; andra härstammar från slavar som togs till kontinenten ofrivilligt för snart 200 år sedan.
På planen ser vi sådana som vår egen Yasin Ayari briljera, men han är långt ifrån den ende med rötterna i ett annat land än det han spelar för.
Australien och Nya Zeeland har trupper fyllda med unga killar med irländska och skotska efternamn, och en coach vars rötter ligger i Kroatien. Kanadas bäste spelare, Alphonso Davies, är född i ett flyktingläger i Ghana till föräldrar från Liberia.
Engelska mittfältskuggen Declan Rice har inte bara rötter i mitt Irland; han har spelat i landets gröna tröja innan han bytt till de tre lejonen. Många irländare var arga över bytet, men inte jag.
Identitet är en komplex fråga som inte går att koka ned till en flagga på bröstet
Om det är något som mina snart 30 år i Sverige (mestadels i Kista) har lärt mig så är det det att identitet är en komplex fråga som inte går att koka ned till en flagga på bröstet. När mina barn sa att de var till hälften svenskar och till hälften irländare sa jag alltid ifrån – de är både irländare och svenskar. Det går inte att plocka bort varken den ena eller den andra delen.
Den känslan har många som spelar under detta VM. Innan det drog igång snackade jag med Roberto ”Pico” Lopes, en mittback som är född och uppvuxen i Dublin, Irlands huvudstad, precis som jag. Pico fick ett mess på LinkedIn för några år sen med frågan om han var intresserad av att spela landslagsfotboll för Kap Verde. Messet var på portugisiska, ett språk han inte talar, så han struntade i det. Några månader senare fick han ett mess till – den här gången var det på engelska. Han svarade, och blev en del av mittlåset som nollade självaste Spanien i VM-premiären.
Det bästa med fotbollen är att den förenar
Det här är mitt fjärde herr-VM på plats och det har alltid varit delade känslor. Fotbollen och människorna man träffar är alltid hur härliga som helst, men det har även en mörkare sida. Diktaturerna i Ryssland och Qatar, fattigdomen bland vanligt folk, och en kommersialisering i turbofart som är så smaklös och äcklig att man baxnar.
Men jag blev inte kär i fotbollen på grund av det politiska eller det kommersiella. Jag föll pladask för den på grund av spelarna, spektaklet och känslorna den genererar.
Så småningom insåg jag att det bästa med fotbollen är att den förenar. Man behöver inte kunna samma språk för att lira boll med andra – bollen är ett språk i sig, ett som vi alla behärskar någorlunda, även om vissa talar mer flytande än andra.
Sanningen är att vi alla är invandrare på den här jorden, och ingen av oss är mer eller mindre värd än någon annan.
Man kan snacka hur mycket man vill, man kan stifta lagar och skapa mönster men till slut kommer det att stå klart och tydligt ändå. Vi är alla invandrare – särskilt i Nordamerika – och detta är bokstavligen invandrarnas VM.
Philip O’Connor
