Kultur

Vad är ett hem? Frågan upprepas gång på gång i Balsam Karams debutroman Händelsehorisonten. Utkanterna, som är namnet på en kåkstad vid bergen utanför staden, är hem åt huvudpersonen Milde. Där bor hon med sin mamma efter att de tillsammans med andra barn och mammor blivit deporterade och fråntagna sina medborgerliga rättigheter i en kafkaliknande process. Eller vem behöver Kafka för att illustrera bisarr byråkrati 2018 förresten? Det svenska Migrationsverket har visat sig vara nog så effektivt i att fatta grymma och godtyckliga beslut om människors liv och var de har rätt att leva. Kanske har verkligheten slutgiltigt överträffat dikten. Händelsehorisonten är en politisk science fictionroman skriven på ett poetiskt språk som gör den skön men tung att läsa. Det är en bok som påverkar mig fysiskt. Genom vissa stycken gör den det svårt att andas och jag måste lägga boken åt sidan en stund för att återfå fokus och kunna fortsätta. Papperslösa mödrar och barn som lever ett hårt liv i samhällets utkant är ingen science fiction, de vardagsnära betraktelserna över oroliga mammor som tvättar smutsen ur ansiktet på sina barn och vakar över dem när de blir sjuka påminner om det. Unga kvinnor som tar till vapen för…

Året är 1962 och Tony Vallelonga är vakt på nattklubben Copacabana i New York. När klubben ska stänga i två månader måste han skaffa nytt jobb för att försörja hustru och två barn. Han får höra talas om att en doktor Shirley behöver en chaufför och han söker jobbet. Det är upptakten till den drygt två timmar långa filmen Green Book.  Det visar sig att Dr Don Shirley inte är den sorts doktor som Tony tror, utan en doktor i musik, psykologi och liturgisk konst. Han är en klassiskt skolad pianist och utbildad vid Leningrads musikkonservatorium. Hans konserter är synnerligen välbesökta och han tjänar stora pengar. Publiken är uteslutande vit överklass, men Don Shirley själv är svart. Nu ska han ut på en turné med sin trio i den amerikanska södern. Det är inte helt okomplicerat och därför behöver han en chaufför och personlig vakt. Tony Vallelonga, som får jobbet, är en riktig lirare, uppvuxen bland sina italienska släktingar i Bronx, rasistisk och på många sätt både tjockskallig och korkad. Doktor Shirley en synnerligen välutbildad man med ett förfinat sätt, van att umgås i samhällets övre skikt. Deras resa i den amerikanska södern blir en till en del förväntad krock dem emellan…

Badri Abdi Rooble arbetar som förskollärare och bor sedan länge  i Rinkeby. Han var en av deltagarna i grundkursen i lokal journalistik som Nyhetsbyrån Järva har genomfört under hösten.

I Alexandra Pascalidous bok Mammorna får vi möta tjugo mammor från olika socioekonomiskt utsatta områden runtom i Sverige. Mammor som tvingats göra det otänkbara – att begrava sina barn, istället för att begravas av sina barn. Mammorna som släpptes tidigare i höst är här för att göra oss påminda om perspektiven vi glömmer, av rösterna vi glömt. Tjugo mammor, tjugo röster, tjugo berättelser. Alla kommer att få ditt hjärta att svikta. I Alexandra Pascalidous reportagebok Mammorna får vi ta del av perspektiv som sällan får utrymme. Röster som sällan kommer till tals. Röster som påminner oss om att för varje dödsskjutning, för varje liv som alldeles för tidigt släckts, finns det brustna hjärtan. Hjärtan som aldrig kommer att bli hela, för att samhället övergivit dem. Pascalidou inleder kort varje berättelse med en introduktion. Sedan överlåter hon micken och låter mödrarna tala direkt till oss, helt ofiltrerat. Inget är förskönat, varken språket eller tankarna. Jag kunde störa mig ibland på vissa uttalade fördomar hos vissa mammor. Men det är ju det som är poängen, det ska vara äkta. Pascalidou ligger inte och skrapar på en polerad yta, hon skövlar bort flera jävla lager med dessa berättelser. Mammorna porträtteras inte som madonnor…

Under november kommer det hållas öppna workshopar i papier-maché i Husby konsthall. Allt under handledning av konstnären Katia Ibarra. – Papier-maché är så mycket mer än pyssel på förskolan! “Husby händer” är en papier-maché-workshop för alla att träffas och via händerna skapa hantverk och utväxla erfarenheter. Katia Ibarra kommer på Husby konsthall visa tekniken kring papier-maché och tillsammans skapa konsthantverk inspirerat från Mexiko. – Jag vill sprida denna mexikanska konstform till Sverige. Jag ser mig själv som en papier-maché-ambassadör! säger Katia Ibarra.  Det finns många olika typer av papier-maché-figurer och former. Den vanligaste, som alla barn lär sig tillverka från tidig ålder är piñatan, ett måste för alla kalas. Den innehåller idag oftast godis, men tidigare även annat mer nyttigt, som frukt. En annan form är de flera meter höga Judas-figurer, som brukar bäras i parader i Mexiko. Och alebrijes, som är ett fantasidjur och en blandning av flera djur i en kropp, precis som den svenska gripen. – Alebrijes uppgift är att ta hand om oss, de är inte alls farliga eller elaka, säger Katia Ibarra.  Dessa olika figurer är skapade av så kallade ”cartoneros” och har inspirerat kända konstnärer, så som Frida Kahlo och Diego Rivera.  Konsthallen kommer att vara ett slags öppen ateljé för…

Spike Lees Blackkklansman är ett måste under biohösten. En kostymfilm med referenser till Svarta pantrarna, rasistisk retorik som påminner starkt om en viss världsledare, och bortglömda KKK i skuggan av ”det fina folket” bakom alt-right rörelsen. Blackkklansman är en southpaw uppercut och nedan kan du läsa varför du ska se den, men också vad du kan vara kritisk mot. Är det något du behöver veta om du funderar på att se Blackkklansman så är det att filmen är en renodlad svart komedi. Det som kommer att avgöra om du gillar filmen eller inte, beror på om du anser att det finns en gräns när det gäller att göra komik av lidande, eller snarare hur man väljer att göra komik av lidande. Du behöver också veta att det inte rör sig om en film av samma stuk som Jordan Peeles Get out. Det finns inget subtilt med Blackkklansman, inga undangömda påskägg. Filmen är rå och explicit, den vita normen skildras ofiltrerat genom hela filmen ända fram till de geniala slutscenerna där filmen också når sin kulmen. Men låt oss spola tillbaka och ta det från början. Blackkklansman är Spike Lees galghumoristiska skildring av den svarta polisen Ron Stallworth som under 1970-talets…

– Jag var rädd att vännerna i moskén skulle undra varför jag skrev boken. Författaren Johannes Anyuru var på Sundbybergs bibliotek för att berätta om sin roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Johannes Anyuru inledde med att berätta hur han började skriva. På en lektion i gymnasiet hörde begreppet undergroundpoesi för första gången. – Jag hade upptäckt hiphop-musiken och därför betydde det ordet något för mig. Jag läste en dikt av Allen Ginsburg och blev betagen. Han bestämde sig direkt för att börja skriva poesi i hemlighet. Föräldrarna ville att sönerna skulle skaffa en bra utbildning som är gångbar överallt. Som går att fly med. Pappan var själv utbildad stridspilot i Uganda, något han inte kunde arbeta med som flykting i Sverige. Han såg en fara redan på 1990-talet i att högerextremister en dag kan komma till makten i Sverige, då kanske sönerna måste fly. Så, de tre bröderna pluggade till ingenjörer. Men efter ett tag gick Johannes till föräldrarna och sa att det inte var något för honom. Han ville bli poet. 2003 kom diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, och han fick ett stipendium på 30 000 kr av Restaurang Prinsen i Stockholm.…